Söndagsbikt

I dagarna har jag tänkt mycket på att det är tur man redan har begått jordens misstag. Då har man har det överstökat liksom.

Det här handlar om att vilja ha tillbaka något som är totalt oåterkalleligt Och det är inget annat än en plåga att ägna sig åt sådana tankar.

Så här:
Jag har alltid varit mån om min egen självständighet. Jag har alltid gått min egen väg, mest för att slippa vara som eller tillsammans med alla andra. Ville hellre stå en bit ifrån och önska att jag var med i gemenskapen än att vara med i leken så att säga. Det låter ju hur dumt som helst, det hör jag ju. Men det är ett ämne som jag kanske skriver en avhandling på en vacker dag.

Till poängen då. Mitt behov att vara självständig har inte bara gagnat mig.
För två och ett halvt år sedan sa jag hej då till något som jag tyckte var för tryggt, för bra, för lugnt och stabilt. Aldrig tråkigt, bara för tryggt. Vad är det för taskig inställning? Så ofantligt omoget.

A, men ok då nu drar jag och utbildar mig ca 100 mil bort för vi har kilat lite för mycket stadigt under fyra och ett halvt års tid och nu kryper visst väggarna närmre och jag behöver VERKLIGEN gå den här utbildningen för att jag ska vara lycklig.

Snälla killen ville vi skulle tillåta varandra att uppfylla våra drömmar och jag hade låtit honom (om än under tårar och gnäll) göra detsamma när han flyttade 30 mil iväg för att gå sin drömutbildning så tja, det var kanske inte mer än rätt. Men bakom allt fanns tanken - allt skulle rinna ut. Det gjorde det också. Mer eller mindre. Det gick två terminer i den nya staden. Nattliga fyllesamtal, ånger, frihet. Mycket frihet och nu hade man minsann hittat sig själv och var bland människor som förstod mig och oh vad speciell jag var som gick den här utbildningen i norrland och oh så jävla bra det var att vara 27 och leva studentliv bland 19-åringar som inte lärt sig laga annat än snabbmakaroner med en halvlite ketchup till middag. Livet!

Jo, tills sommaren kom och det var dags att återvända till de gamla välkända hoodsen i forna hemstaden. Det gick nästan ihop sig, vi hängde och hade det stundtals väldigt bra, men snubblar väl strax innan den berömda mållinjen. Han hade kört dubbelspel hela sommaren för att han var livrädd att släppa in mig igen och förlora mig en gång till. Samtidigt hade jag ägnat hela sommaren åt att vränga ut och in på mig själv och mina känslor för att komma fram till vad de där två terminerna hade gjort med mig. Om det kanske räckte med frihet. Att jag hade fått utlopp för vad det nu var jag behövde från allra första början.

Med det slutet är det väl ingen som har förståelse mina våndor. Blir man utsatt för lögner och otrohet ska man vända ryggen. Exakt vad jag alltid sagt. Men nu...

Trots alla turer fram och tillbaka finns det ingen i hela världen som kan fylla hans skor. Han har ett bo i mitt hjärta och det är smärtsamt.

Skammen, som jag känner, i allt det här är att han inte är pappan till mitt barn. "Grejen " mellan mig och pappan till barnet blev bara ett drygt år kort och resultatet av det är Sprallen. Och vad är det jag går här och tänker egentligen. Spralls pappa vill vara pappa och jag vill att han ska vara pappa och vi ska lösa det här tillsammans. Hur vet jag inte och jag vet inte heller vad det ska bli av oss. Han är ett Lejon, vi funkar sådär tillsammans. Jag vet bara att jag skulle behöva stå på toppen av ett berg och skrika ut allt de här. Annars är jag rädd att det far iväg ett sms eller ett mail till han som har ett bo i mitt hjärta och det skulle inte tjäna något till, visst?

Det är komik, lika mycket som det är patetiskt och kanske en smula tragiskt.

Hej då från en förvirrad tjej.