Starka band

Idag träffade jag min syster för en utomhuslunch. Vi köpte med oss varma mackor och aspatamdricka med ut i den bullrigaste av parker, Humlegården eller Humleparken....Vad vet jag, jag är ju bara en tremånaders stabo.

Det är första gången vi bor i samma stad sedan jag lämnade föräldrarboet 1996. Vi pratade om hennes relation och om Sprallen. Om hur man vågar ta beslut och hur saker och ting man inte vet kommer bli bara kommer att ske och om hur man ska våga låta dem ske.

Lunchen gick snabbt och hon var tvungen att återgå till arbetet. Vi kramades hej då, men så kom jag på att jag ville säga åt henne att göra det som känns bäst i maggropen. Det är där sanningen sitter. Följ den. Jag skrek efter henne, men orden försvann i trafikbullret och jag tänkte att ja, jag får säga det till henne en annan dag.

Så när hon slutat jobbet ringde hon. Jag sa att jag just tänkte på henne, för det gjorde jag, och hon sa att hon bara ville tala om hur mycket hon tycker om mig.

Då kom tårarna.

Alltså våra band. Vår kärlek till varandra är starkare än vi någonsin trott. Vi har inte alltid stått varandra så nära, men nu börjar vi nog förstå varandra och se varandra, vilka vi är. Det är så himla starkt.

Älskade Phisen sis!