Om en idol

Ola Salo är en figur som funnits i mitt liv sedan jag trevande började hitta min egen väg, runt första året på gymnasiet. Nu låter det som jag har en högst personlig relation till honom. Det har jag inte. Även om han figurerade i periferin under Växjötiden. Alltså, jag var inte i närheten ens. Folk i klassen hängde i samma kretsar som Ola and the gang. Ja, skit samma, jag behöver ju inte framföra ett försvarstal för det, eller vad det nu är jag håller på med.

Min första spelningen med The Ark, kanske också är den enda när jag tänker efter. 1997 i Älmhult. Ola i fjäderboa och högblank, svart cat suit i pvc. Sedan dess. Stuck. Då var han expressionisten i mig, som aldrig fick komma fram. Idag ser jag honom mer som en fantastisk konstnär och en människa med en fin insida.

I mina kretsar har The Ark aldrig haft någon som helst status. Den fanan har jag burit själv. Stolt.

SVT visade för ett tag sedan Ola Svensson Superstar som skildrar en människa med så mycket fina tankar att jag bara vill omfamna. Herregud vad jag vill! Eller, jag kan nöja mig med att få prata om de där sakerna med honom. Han pratade tillexempel helt gudomligt om sin flickvän. Sådant gillar man.

Vad kallas det när man har en idol-crush i den här åldern egentligen? Jag är inte äldre än honom så tantsjuk är jag ju inte. Är jag fjortis?

Har skrålat med i de fantastiska körerna i Tell Me The Night is Over. Repeat, repeat, repeat. Och texten sen då. Man blir tårögd.