Om kärnfamiljen

Jag läser dagligen A.M.Os blogg. Hon skriver bra, inte så långt och om sådant som får mig att tänka till. Dessutom har hon många bra länkar till andra braiga stuffs.
Idag; ett inlägg om en pjäs som sätts upp efter Liv Strömquists seriebok Om nu kärnfamiljen är så jävla fet - varför behöver den då så mycket propaganda?

Det är ett ämne som jag ägnar många timmar om dagen. Jag brottas fortfarande med besvikelsen över att jag själv antagligen inte kommer att leva i en egen kärnfamilj. Kärnfamiljen som konstruktion är så djupt inpräntad i mitt medvetande. Nu möter inte verkligheten förväntningarna. Sådant är alltid hårt.

Jag har själv inte läst Liv Strömquists serie men bara rubriken fick mig att liksom haja till. Vi som är, eller kommer vara ensamstående, hamnar tillsammans med så kallade regnbågsfamiljer och andra familjekonstruktioner, i skuggan av kärnfamiljen.

Alla vet att det kan vara ett jäkla slit att leva i en relation man och kvinna. Förväntningar, normer och tillrättalagda perspektiv kommer i vägen och att leva med föreställningar som inte infrias är påfrestande. Jag tror att familjelivet till stor del kan bli komplicerat just på grund av det. Som ett stort och omständigt projekt. Om jag vill vara riktigt synsik kan jag påstå att alla insatser, all propaganda som går åt att rädda den traditionella familjekonstruktionen gör att vi andra blir lämnade åt vårt eget öde. Men samtidigt - hörs vi inte så syns vi inte.

Jag vill slå ett slag för Stjärnfamiljen. Bakom den finns en fin och solidarisk tanke. Alla former av familjebildningar fungerar lika bra om de bygger på kärlek, ansvarstagande, respekt och omtanke. Det är ju ändå dags att alla familjer, oavsett sammansättning, får synas och ha samma förutsättningar.