Från harmoni till raseri

Så kom jag från tunnelbanan med en veckohandling jag inte borde kånka på för egen maskin. Såg backen nedanför där jag bor och glömde helt av hur påsarna skar in i mina händer. Kolla vackert!Med nyfunnen energi och ett lugnat sinne fortsatte jag upp för backen. Väl uppe händer det jag bävat för hela vintern.

Där jag bor passerar ca 150 hundar plus ägare varje dag. Varje hund plus ägare flera gånger varje dagen. Jag vet det för jag bor på nedre plan och sitter praktiskt taget i mitt köksfönster när jag jobbar hela dagarna, så jag ser. Jag räknar dem inte, men jag ser och kan uppskatta.

Och det är ju inte hundarnas fel att jag med dryga 50 kg i händerna och flimmer för ögonen inte riktigt ser mig för och sätter 39:orna mitt i en blaja. Men vad i fanhelvetesjävlar!!! Vad är problemet?! Pallar man inte med att fullborda sin uppgift som hundägare i ett område där vi är många, flera tusen säkert, som delar gångvägarna och plocka upp efter hundstackarns efterlämningar då kanske man ska ta och tänka om.

Tufft att gå runt med hund av sorten kamp, inte lika tufft att plocka upp efter sig.

Blev så utmattad av det plötsliga raseriet att jag var tvungen att lägga mig på soffan. Nu har jag ont i magen och ut i ryggen, men det beror nog mest på en gas på tvären. Och i hallen står skorna och stinker hundblaja.

Jag kommer sluta som en sådan där hagga som knackar på fönsterrutan när ägaren inte plockar upp efter sig.