När det var sådär jobbigt och snurrigt i skallen runt jul tog jag upp virknålen och tänkte att det skulle bli vi två. Den skulle få hjärnan att slappna av lite var det tänkt. Jag inledde en kortvarig relation med en blivande filt i mormorsrutor. Man siktar ju högt.
Nu ligger de virkade rutorna i en gul plastpåse från Lerdalaboden och gnager i mitt samvete.
Jag har inget tålamod. Det är min största brist som människa enligt mig själv. Det måste ske nu, helst igår. Nä, men gärna vill jag se resultat på en gång. Därför har jag nu efter att jag hittat den här lille gölligöllia nallen bestämt mig (nästan) för att virka den till Sprall.
Klart Sprall ska ha en virkad nalle som mamma har lagt ner hela sin själ i. Jag har tre månader på mig och den här gången tänker jag inte lägga av mitt i allt. Om jag börjar that is.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar