Älskade hatade

Så var vi framme och har julgottat oss så infernaliskt i dagarna två. Hittills. Det kommer bli mer. Mycket mer. Kanske så mycket att jag inte kommer hinna med att vara här på bloggen så mycket. Man får ha överseende helt enkelt.

Min bandoms stad är allt annat än jag. När jag går på gatorna undrar jag hur jag skulle ha varit om jag bott kvar här. Det kan jag inte ens föreställa mig. Det går bara inte.

Här har jag gjort mig osams med en och annan vakt när jag gömt mig i trappor och hissar på Stadshotellet för att komma in trots omyndig ålder. Här har jag kanske förhyllt dagen för en stackars sjukling på lasarettet. Här har jag pratat blomkrukor och gardiner för att passa in. Här har jag blivit kär och fått mitt hjärta krossat.

Jag älskar den för det lilla och av samma anledning hatar jag den. Det lilla får folket att vilja leva storstad och det är väl där det krockar för mig, när mentaliteten ändå är småstad om ni förstår mig.

Här drar man sig inte för att stirra ut personen man kör förbi. Man hälsar inte. Det vore att inkräkta, men man stirrar. Långt in innanför jackan hos den mötande, för där, så nära hjärtat som möjligt går att nå kan man hitta sådant som går att spåra och har man tur kan man nysta upp lite gammalt skvaller därifrån.

Man går på det populära gymmet där alla ser likadana ut, man kör sin nya fina bil, man klipper sig på stadens trendigaste salong. Den med enorma småstadskomplexet. På lördagkvällen går man ut och super. Redit och stupandes praktfull ska man vare. Annars blire inget.

Killarna, de som blev kvar, de som aldrig hoppade på tåget som gick härifrån någon gång under 90-talets senare hälft får nu antingen flirta med flickor födda 1999 eller gå på de som inte fick till det riktigt i det nybyggda kärlekskvarteret på Replösa och som nu är frånskilda flerbarnsmorsor med miljonskulder. Bara å välja när man igår, på stadens nöjespalats, kunde skaka Rrruuuumpaaaa med Sean Banan och spana in uppvärmarna - den lokala dansgruppen bestående av fem söta blondiner strax under 20. Sean Banan är ett friskt inslag på stadens klubbscen då E-type och Da Buzz annars regerar med flera besök om året.

Och när jag går på gatorna i villakvarteret och tittar genom fönstren och in i hemmen som ser så lika ut blir jag fördomsfull och trygg på samma gång. Här fogar man sig i leden och tävlar i det tysta om renast, störst och snyggast. Så förbannat tråkigt men ändå så tryggt. Folk här har det bra. Så även jag.