Om natten

Det är på natten den kommer. Karriärsmaran. Åh, obehaget.

Mest ångestfyllt är nog att jag är oförmögen att ta åt mig bra kritik, som jag faktiskt fått av mina kortvariga men dock, arbetsgivare. Att jag alltid stretat emot, ska vidare, kanske bort, kanske vänta på något bättre. Vad det nu skulle vara. Man måste ju liksom in innan man kan gå vidare.

Jag har alltid haft väldigt dåligt självförtroende i det jag gör. Och trots lovord så har min egen inställning trängt in mig i ett hörn, talat allvar med mig och sagt mig att det där är ändå inget för dig.

Hösten 2008 var jag på en dagstidning. Trivdes väldigt bra och fick även där sköna ord och uppmuntran. Men nä, det var nog inget för mig va. Hösten 2009 gjorde jag nyheter på en av TV4s lokalstationer. Fick fantastiskt fina omdömen, men samma där. Nähä. Bäst jag sticker.

Vad är det för jäkla skitinställning.

Även om jag är grymt stolt över mitt och kollegans initiativ till att starta eget så kommer det ta tid att få en rimlig inkomst och det hade ju framförallt varit att föredra nu. Tänk att lyfta en föräldrapenning som faktiskt går att leva på.

Och på tv pratar de om pension. Tjänstepension. Allmän pension. Kommer jag ens att kunna gå i pension?

Ni hör. Det är en mångbottnad mara det här.