Tidigt i höstas, några veckor efter han kom, var vi i lilla hemstaden och hälsade på. Mor min och jag möter en kvinna på stan. Det är en avlägsen bekant till min mor och kvinnan säger hej, gratulerar och säger till mig att det är helt ok att gråta.
- Gråt och tillåt dig tycka det är skitjobbigt, det är ok, sa hon.
Väldigt märklig sak att säga, tänkte jag, till en person man aldrig träffat. Hon måste haft jobbiga barn..osv.
Idag tänker jag på henne. För ibland, inte så ofta men då och då, önskar man att någon kom hem vid arbetsdagens slut och delade föräldrarskapet.
Även om den lille är väldigt lätt att hantera dagarna i ändå så händer det så klart att även han blir gnällig, inte vill ligga i sitt gym, inte sitta i stolen, inte sova och vill allra helst att jag sitter på golvet med honom. Ge honom uppmärksamhet. Så har säkert de flesta nyblivna mammor det varje dag, även om de har den andra föräldern under samma tak. Men det är just det där att jag aldrig blir "ledig", "fri". Inte en sekund. Ska jag gå på toa sker det oftast med med öppen dörr för att kunna bekräfta. Att då och då ropa att här är jag.
Babysittern flyttas om hundra gånger om dagen, riktad mot mig så att han kan se mig. Vistelsen i det ouppskattade babygymmet kräver att jag sitter där för att han ska fatta hur det fungerar i ett babygym (Jag vet att man kan skita i det men hellre ett babygym än Baby Einstein säger jag.). En och annan kväll intas maten på golvet. Annars är pauser för att stoppa in napp tillsammans med glada utrop och uppmuntrande ljud, obligatoriska inslag under en måltid. Idag ledde det till att hela förbannade lunchen hamnade på golvet och jag trampar fortfarande runt på klibbiga riskorn.
Allt det där gör jag ju så gärna för honom. Varje dag. För resten av mitt liv. Men det vore förbaskat skönt om den där "avbytaren" kom hem efter kontorstid.
Och ibland gråter jag. Tyst så att han inte hör eller ser. På toa med stängd dörr.
Ny blogg!
7 år sedan
Börjar känna mig lite som en blogg-stalker men det bjuder jag på hehe. Jag känner igen mig faktiskt i det du skrivit, när Alma bara var 4 månader bodde hon 2 månader hos mig, den tiden summerades ganska bra i det du skrivit. Vi har haft ett sådant halvår nu när hon är 3 och har bott hos mig själv ett tag, jobb och karriär får pausa lite men det är inte lika svårt att offra längre även om det inte är lätt i början. Och på tal om barn tänkte jag tipsa dig om ett bra youtube klipp, dags att köpa gittarren nu :)
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=mwbp5KxJZ_U&feature=related
Jag skulle vilja formulera något smart, men jag lyckas inte. Säger bara: heja! Och man får gråta om man behöver det!
SvaraRaderaJag känner så väl igen mig i det du skriver.. jag är så glad att bägge mina grabbar somnar vid 19 på kvällen men ändå är jag ju alltid alltid med dem. Det hostas här och tappas nappar där. Stor är törstig och liten behöver klapp på kinden.. osv osv osv.
SvaraRaderaSom du skriver så gör man så gärna det för dem,varenda eviga dag! MEN ibland saknar man den där nyckeln i dörren helt klart... och jag saknar också någon som kramar och håller om mig. Det är vad jag saknar. Inte varje dag men ibland som sagt. Ibland.
Tårar kommer och tårar går. Det är viktigt att ge utlopp för dem. Jag gör det också. Ibland rinner de när vi har bolibompamys... tyst ner för kinden. Sen känner jag hur Ville kryper intill och tar min hand <3 och genast kommer värmen i hjärtat och tårarna torkar.
KRAM till dig!
Precis så är det! Du har fått ner det så välskrivet.
SvaraRaderaMan kan bli lite galen när man väl börjar tänka på det, att man aldrig aldrig har en stund över.
Så bättre helt enkelt att inte låta de tankarna ta plats. Det är som det är liksom - och vips kommer de var 14 och då vill de inte se röken av en ;)
Styrkekram!
Sebastian, jag tror det kommer en gitarr redan i juleklappen.
SvaraRaderaOch tack ni andra fina. Jag gråter. Och njuter. Den där 14-åringen kommer nog bli lite värre att handskas med : )