Den egna fåfängan

Man vill så gärna. Eller, JAG vill så gärna att han ska gå. Han har hållit på sedan i maj, men vågar inte släppa taget, trots att han är stabil på benen. Jag vet, det är ingen brådska och han är inte senare än någon annan och allt har sin tid osv, men det är ju såååå roligt! Tänk vad roligt vi skulle ha om han bara gick..eller?

Jag vet och jag har insett att det är osunt att sätta ungen under press enbart för min egen skull. För att jag tycker det är kul när han går. Det är precis lika idiotiskt som det låter. Och nu ska ni få höra hur idiotisk jag var igår när jag satte mitt eget intresse framför risken att han skulle skadas.

Vi var i lekparken och han gårgårgårgår. Så fick han tag i min koftärm och vad i hela! Han går ju ändå. Håhå, tänkte fiffiga mamman och började åla sig ur koftan på Sally-vis. Lura honom liksom. Han gick och gick och gick. Morsan stolt över sin list. Sen låg han i backen och hela natten har jag plågats av ljudet när hans lilla lilla panna mötte asfalten. Stor bula och en massa tårar.

Åh, jag är så dum så dum. Min lilla unge är precis lika bra när han sitter där han sitter.

Batraktelser från en sandlåda

Redan halv nio i morse satt vi i sandlådan. Medan vi satt där och gjorde vårt bästa för att stoppa så mycket grus som möjligt innanför kläderna, kom det en morgonmotionerande kvinna förbi. Eller var det en sill, jag är fortfarande inte riktigt säker?

Om jag någonsin skulle få för mig att motionera min gropiga bakdel i ett par slivriga, lack-aktiga tights så hoppas jag att den här synen finns kvar i minnet och påminner mig om att det är en mycket dålig idé. Byxorna lämnade väldigt lite åt fantasin, om man säger så.

Med vidöppna tårkanaler

För den som hängt på den här bloggen ett tag är det ingen nyhet att det är en mycket blödig och sentimental person ni har att göra med. Men sedan L kom har de här karaktärsdragen säkerligen dubblats. Inför ettårsdagen, som jag vet att jag tjatar om, grät jag lite varje dag i en vecka minst. Så fort jag tänkte på honom som liten spädis, så fort jag kollade på en inspelning från då och bara blotta synen av honom kunde trigga igång hjärtat och tårkanalerna öppnades.

Nog för att jag tycker mycket mer om människor som visar känslor - att de har ett hjärta, än stenansikten, men det här börjar nästan bli påfrestande för mig själv. Han är så otrolig på alla sätt och vis och allt vi två gått igenom tillsammans gör mig känslosam.

Kanske dags att kolla upp hur det står till med hormonerna, tänker jag ibland? Fast å andra sidan är jag väl inte ensam om det här. Är jag?

En pratkvarn på promenad

Vaknade idag av att den lille stod upp i sängen och snackade för sig själv. När han blev upptäckt sken han upp som en sol. Det var första gången han lyckats ta sig upp på egen hand. Sedan bar det av i en rasande fart och vi som försökt få honom att släppa händerna hela sommaren stod paffa. Stabil som en fura har han spatserat på, till och från lekparken, i lekparken och kutat runt runt runt bordet i vardagsrummet med bara den ena handen lätt fäst vid någon form av säkerhetslina.

Antar att han bara var tvungen att passera ettan först.

Alla åldrar har sin charm hör man då och då. Och visst, den första tiden är makalös på många vis, men det är nu det börjar bli riktigt roligt. Vi kan kommunicera och förstå varandra, han visar en massa humor, tex. tar han fjärrkontrollen, eller egentligen vad som helst, till örat och leker att det är en telefon, för det har han ju sett hur det går till. Han pratar och bubblar och det är tisse och vovve och mamma och pappa och bokka (oklart vad det betyder) och tittatittatittatittatittatittatitta. Det är titta säkert en miljon gånger om dagen. Men jag älskar det!

Att ha hela frysen full av bakverk

Inför det stundande ettårskalaset la jag ganska stor möda på hembakat. Dubbelbottnad tårta, chokladkaka, syltkakor och kokostoppar (som iofs pappan låg bakom). Det skulle städas, fixas med ballonger och vimplar, tårtljus och garnering av tårta (ingen prestationsångest av alla piffiga tårtgarneringsbloggar alls..) och present till det lilla barnet. Dagen var väldigt viktig för mig - att han som typ är meningen med livet skulle fylla ett. Hade jag vetat att jag skulle bli en sådan morsa för två år sedan, hade jag med största sannolikhet tänkt att jag var en tönt och en fjant, men det kommer ett inlägg om det senare, var så säker.

Jag är inget vidare på att baka. Skulle vilja vara lika tjenis med bakkonsten som Leila, med det slutar alltid med att jag använder alldeles för mycket smör och flöt, för jag tror att det är vägen fram till en fuktig och härlig tårta. Min blev torr. Först såhär på tredje dagen har bottnarna sugit åt sig av fyllningen. Turligt nog uppskatte L sin första tugga tårta i livet ändå. Han är så tacksam.

Hur som helst, gästerna satte inte ens i sig hälften av godsakerna så nu får det ligga i frysen. Till nästa kalas antagligen, för ett bak av den här dimentionen ger jag mig inte på igen förrän han fyller jämnt. Och med facit i hand kan jag konstatera att jag borde lagt minst lika stor möda på att fira mig själv för att ha klarat av ett år som morsa. En förbannat bra sådan om jag får säga det själv.

Tänkte bjussat på en bild av härligheten, men kamera och dator kommer oh så oturligt nog inte överrens för tillfället.

När katten är borta osv..

Förstår inte hur det ens har kunnat hända, men den här bloggen har idag passerat 25 001 besökare sdan starten februari 2010. Minns siffror som 4 000 och 12 000, men det är de senaste jag kan komma ihåg. Det gör mig glad. Eftersom jag inte bloggat på drygt tre månader så kanske det jag delat med mig av kommit till nytta ändå. Hoppas.

Livet alltså

Om man inte själv är kapabel att ställa till det för sig i livet så kan man vara säker på att någon annan gör det åt en. Förr eller senare. På många vis har den här sommaren varit väldigt fin, på andra har den varit ett stort mentalt kaos. Jag har en sjö av blogginlägg som bara väntar på att bli satta i print.

När jag började blogga visste jag väldigt lite om vad det skulle göra för mig och hur mycket det skulle betyda. Hur värdefullt det är att ha den här ventilen. Att få sina snurriga tankar bekräftade av andra och att kunna göra detsamma för andra gör mig till en bättre människa. Helt ärligt. Det är mycket som jag känner att jag inte kan dela med mig av till de som känner mig och stå mig nära. När det istället får ligga och gro i skallen växer det till problem med överdrivna proportioner. Det blir dåligt för alla i min närhet.

Det är allstå dags. Igen...Att ta tag i det här bloggandet. Och vilken dag skulle vara bättre lämpad än självaste ungens ettårsdag?!

Vi två.

Istället för...

Hinner ju aldrig skriva så ni får ett smakprov på det jag sprutar ur mig till vardags.

Ibland blir det extra påtagligt att glamouren ligger utom räckhåll i vardagen. Det är en helt vanlig tisdag kväll i den tillfälliga bostaden som är ca 20 kvadratmeter stor. Vi äter middag och på tallrikarna ligger något som är lika smaklöst som det är färglöst - fiskbullar. Fiskbullar i hummersås, kokt potatis och ärter.
- Jag tycker den här såsen är riktigt god, säger pappan ivrigt bredvid mig.

Om jag inte minns fel tror jag till och med att han njöt fram ett mmm där i början. Jag som ätit fiskbullar max fyra gånger under hela mitt vuxna liv och aldrig förr kan inte dela hans förtjusning, även om det går ner. Just den där tisdagen var det bara lite svårare än vanligt. Det var dessutom jag som föreslog middagsmaten. Den är ju så snabb och lättlagad.

På tv:n står Per Morberg med en lustig hatt på huvudet, i bakgrunden en gedigen, hemsnickrad bastu och det är sol och det är fint porslin dukade på borden och det är en sådan där jättestor stekplatta. I den har Per Morberg lagt bläckfisk som marinerar i saffran, vitlök och det där utsökta vita matlagningsvinet. Snart puttrar musslor, fänkål, allsköns fina fiskar och färska primörer.

Jag ser ner på min tallrik och tänker att där ligger resterna, det överblivna slafset från de handpillade räkorna som Per Morberg inte ville ha och inte ens de piggt gröna ärtorna lyckas få mig glad i maten.

Slänger ett öga på tv:n igen. Där står han och duttar med mer vitt vin från hög höjd och färska kryddor. Under mina fötter fastnar smulor från barnets frukost. På tallriken ligger fiskbullar i hummersås och jag drömmer att jag är gäst vid Per Morbergs omsorgsfullt dukade bord. Mmm, säger jag.

En lunchkortis

Åh vad ni är fina!

Även om det låter som att livet tagit en omedelbar vändning i era öron, så har det egentligen varit en lång och långsam process det här. Förutom beslutet att lämna stockholm som kom ganska så snabbt efter att min kollegas hemliga liv uppdagades så har relationen till pappan tagit lång tid på sig att mogna. Allt har väl sin tid antar jag och den kändes rätt nu.

Jag vet det var ofint av mig att inte lämna ett spår efter mig här. Flåt.

Hej, jag saknar er!

Oj, vilken nostalgi det var att logga in mig på blogger igen. Om man nu kan tala om nostalgi såhär när bara två månader gått. Det är i och för sig en väldig massa tid som passerat. Och en väldig massa saker som hänt.

Jag är med hel familj nu. Mamma pappa och barn. Det är bestämt så nu och det känns väldigt fint. Det fungerar väldigt bra och jag är glad.

Jag jobbar. Har en bil. Bor i en stuga på ca 20 kvm. Med pappa och barn. Kärnfamilj.

Galet. Och känslomässigt. Första gången vi gick och handlade tillsammans hela familjen ville jag gå ut ur stormarknaden. Det blev bara för mycket. Såhär:
Man tar bilen till stormarknaden, sätter en guldtia i kundvagnen, sätter ungen i kundvagnen. Man går och storhandlar på en stormarknad.

Ingenting för den som är van vid hela den här proceduren. En stor grej för den som varit van att rodda och styra allt själv.
Vid brödhyllan kände jag att jag inte kunde fortsätta in i affären. Blev osäker, skakig, svettig...snurrig. Bit ihop, sa pappan och sen djupandades jag mig igenom frukt och grönt, mejerier och bebishyllorna. Jag fixade det.

Hörni, jag längtar efter er!
Jag hoppas jag ska komma tillbaka hit snart, snart snart!
Hoppas ni har bästa sommaren!