Och apropå gnäll

Fick i julklapp boken I huvudet på en mamma av Hanne Kjöller. Det är en uppfriskande påminnelse om hur vi duttar och daltar med våra barn och kanske främst riktad till medelklassens gnäll om tidsbrist. De som är stadd vid god kassa, som har schysst socialt nät kring sig, som åker på Thailandssemester för att ladda batterierna, de som kort och gott har alla förutsättningar som sägs vara bra att ha när man skaffar barn. Det är också därifrån det mesta gnället kommer menar Hanne. Det är inte för den kritiken jag gillar det hon skriver, men det är sannerligen värt att ta sig en funderare på vad det är man inte har tid med och vad det är för en individ man vill fostra.

Min önskan om tid är rent egoistik. Men nu handlar det inte om mig och vad jag vill. Det inte finns så mycket tid för mig just nu så det är lika bra att inte sitta och stressa upp sig över allt jag inte hinner ta del av från omvärlden. Förbannat svårt att inte bli det. Men tiden måste gå till honom (utan att bli totalt självuppoffrande, jag menar inte att släppa allt som är jag) och jag skulle bli gruvligt stolt om jag lyckades få till en självständig och trygg människa med initiativförmåga. Min rädsla är att han ska bli bortskämd och oförmögen att stå för sina egna beslut och vägval i livet.

Boken är en sån där så man bara: Ja, men ja! Ja! JA! Och till slut är man tvunget att lägga den från sig för att man inte står ut med att det hon skriver ändå är en smula provocerande. Men samtidigt sant och så jävla bra!

Boven i utvecklingsdramat

Skrev ett långt inlägg om tröttheten som ockuperar min kropp den senaste tiden till följd av sonens sovvanor. Trött blev jag. Det var nog den längsta texten jag skrivit ämnad för bloggen men det är ju förbaskat tråkigt att publicera och kanske ännu tristare att läsa 45 spaltkilometer gnäll.

Filar på en omformulering av det hele. För egentligen var det hans utveckling jag ville skriva om. Antar att den handlar om sömn.

För två dagar sedan nådde tröttheten sitt kulmen. Det var mos i skallen och dimma som aldrig ville släppa taget om ögonen. Han vill under inga omständigheter vara för sig själv. Lämnar jag honom fyller han lungorna med luft och skriker så gällt att jag blir rädd grannarna ska tro att jag missköter honom å det grövsta.

Orkade den här dagen inte vara aktiv lekmamma, men han verkade nöja sig bara jag låg som en amöba bredvid. Tur kan man säga, att han är så glad och charmig. Det får upp humöret.

Årets första

Enkäter är väl sådär roliga att läsa kanske, men genom den får ni veta lite mer om mig, även om just den här känns gjord för lite mindre människor i typ skolåldern. Jag bjuder på det.

JAG
Ögonfärg: Brun
Hårfärg: Rött
Längd: 1.71 kanske
Högerhänt/Vänsterhänt: Högerhänt
Stjärntecken: Vattuman
Skostorlek: 39
Är dina föräldrar skilda: Nej.
Rädslor: Att drabbas av psykisk ohälsa.
Mest använda namn på msn: Mitt eget

FAVORIT
Favoritfärg: Gillar alla men i olika sammanhang, om man kan säga så. Klär mig mest i rost, senap, svart och marin.
Mat: Älskar jag!
Sport: Extremt ointresserad. Skulle nog hamna i kategorin glad motionär.
Glass: Gärna det.
Godis: Mycket gärna saltlakrits.
Affär: Billighetskedjor och stora matvaruhuset.
Nummer: 3 o 6
Tuggummi: Tuggar jag då och då.
Helgdag: Påsken. Hela helgen för att den är kravfri och avslappnad.
Årstid: Gillar alla för sina egenskaper men våren och sommaren är nog lite större favoriter.
Radiostation: P3 skvalar ständigt. På webben P1 och P2 för att jag inte pallar ratta in rätt frekvens på den analoga.
Kroppsdel på motsatta könet: Området innan byxlinningen, förutsatt att det är en låg sådan. Tummar och näsor är också bra.

HAR DU NÅGONSIN
Varit kär: Ja!
Rymt hemifrån: Ja. Ofta som liten. Till mina föräldras stora förtret.
Tänkt på självmord: Nej, inte som i att utföra, tack och lov.
Sovit utomhus: Jo.
Spytt i skolan: Nää.
Velat bli modell: Näe. Fast jag blev lustigt nog uppraggad av en scout en gång i London. Gick dit men vände innan jag öppnade dörren. Glad för det.
Gjort något dumt som du skrattar åt idag: Dumt, ja. Fast jag vet inte om jag skrattar åt det.
Sett en död människa: Ja.
Ätit sushi: Bland det bästa jag vet.
Varit på en scen: Ja många gånger tillsammans med flöjten, men det kan jag lägga bakom mig.
Retats: Det händer.

DU
Svär: Ja ganska ofta tror jag.
Sjunger bra: Duger till barnvisor.
Duschar dagligen: Nä.
Vill gå på högskola/universitet: Har jag gjort och hoppas få göra lite till.
Vill gifta dig: Det känns ganska oviktigt just nu, kanske jag ändrar mig någon gång.
Kommer överens med dina föräldrar: Det gör jag och älskar dem till bitar.
Gillar åska: Ja, nu för tiden. Som liten blev jag sjuk av oro när det åskade.

Pepsi/Cola: Pepsi.
Mc Donalds/Burger King: Hugget som stucket.
Singeldate/gruppdate: Går inte på date
Choklad/vanlij: Choklad.
Jordgubbar/blåbär: Kan inte välja.
Kött/vegetarian: Kött.
Tv/film: TV.
Kakor/paj: Jag tar båda!

VEM VAR DEN SENASTE PERSONEN
Du nuddade: Sonen
Du pratade i telefon med: Mamma
Du msnade med: Pappan
Du kramade: Sonen
Du skällde på: Pappan
Du sportade med: Var så länge sedan att jag inte minns.

SENAST DU
Skrattade: Igår när pappan härmade östgötska. Bland det roligaste jag vet.
Grät: Idag. Av trötthet och utmattning och lite av rädsla för att vara ensam igen efter helgerna.
Filmen du såg: Fish Tank
Sjöng en sång: Vyssan lull för ett par timmar sedan.

ÖVRIGT
Hur många kuddar sover du med: Två.
Personen du hatar: Tycker väldigt illa om folk som utnyttjar, slår och trakasserar.
Vad borde man uppfinna: Teleportören!! När ska den komma?!
Är du ett hälsofreak: Det vore nog en överdrift.
Vilket är det värsta vädret: Blåst med vågrät regn.

Abrupt var ordet.

Jag försvann in i juldimman - åt min vikt i saffran, proppade mig full av choklad, bunkrade mys och njöt jansons frestelse och glömde bort allt vad dator och blogg heter. Det har varit skönt. Men idag, under eftermiddagspromenaden, började hjärnan aktivera sig igen och surrade om utvecklingsfasen kring 4 månader, nystart/omstart och vad som är viktigt det här året. Men eftersom jag har en bebis som börjat bli tonåring måste jag ta igen mig ett slag innan jag sätter igång igen. Kanske ikväll. Kanske i morgon.

God fortsättning!
Det här året ska spöa skiten ur 2010.

Älskade hatade

Så var vi framme och har julgottat oss så infernaliskt i dagarna två. Hittills. Det kommer bli mer. Mycket mer. Kanske så mycket att jag inte kommer hinna med att vara här på bloggen så mycket. Man får ha överseende helt enkelt.

Min bandoms stad är allt annat än jag. När jag går på gatorna undrar jag hur jag skulle ha varit om jag bott kvar här. Det kan jag inte ens föreställa mig. Det går bara inte.

Här har jag gjort mig osams med en och annan vakt när jag gömt mig i trappor och hissar på Stadshotellet för att komma in trots omyndig ålder. Här har jag kanske förhyllt dagen för en stackars sjukling på lasarettet. Här har jag pratat blomkrukor och gardiner för att passa in. Här har jag blivit kär och fått mitt hjärta krossat.

Jag älskar den för det lilla och av samma anledning hatar jag den. Det lilla får folket att vilja leva storstad och det är väl där det krockar för mig, när mentaliteten ändå är småstad om ni förstår mig.

Här drar man sig inte för att stirra ut personen man kör förbi. Man hälsar inte. Det vore att inkräkta, men man stirrar. Långt in innanför jackan hos den mötande, för där, så nära hjärtat som möjligt går att nå kan man hitta sådant som går att spåra och har man tur kan man nysta upp lite gammalt skvaller därifrån.

Man går på det populära gymmet där alla ser likadana ut, man kör sin nya fina bil, man klipper sig på stadens trendigaste salong. Den med enorma småstadskomplexet. På lördagkvällen går man ut och super. Redit och stupandes praktfull ska man vare. Annars blire inget.

Killarna, de som blev kvar, de som aldrig hoppade på tåget som gick härifrån någon gång under 90-talets senare hälft får nu antingen flirta med flickor födda 1999 eller gå på de som inte fick till det riktigt i det nybyggda kärlekskvarteret på Replösa och som nu är frånskilda flerbarnsmorsor med miljonskulder. Bara å välja när man igår, på stadens nöjespalats, kunde skaka Rrruuuumpaaaa med Sean Banan och spana in uppvärmarna - den lokala dansgruppen bestående av fem söta blondiner strax under 20. Sean Banan är ett friskt inslag på stadens klubbscen då E-type och Da Buzz annars regerar med flera besök om året.

Och när jag går på gatorna i villakvarteret och tittar genom fönstren och in i hemmen som ser så lika ut blir jag fördomsfull och trygg på samma gång. Här fogar man sig i leden och tävlar i det tysta om renast, störst och snyggast. Så förbannat tråkigt men ändå så tryggt. Folk här har det bra. Så även jag.

18 December

Hej mitt vinterland!

Carolaversionen av låten fanns inte att finna på det stora gratismusikprogrammet. Klicka för en finfin version.

Den lilla

Det började redan i morse. En kvinna ringde in till Musikhjälpen och önskade Marit Bergmans I will always be your soldier till sin lillasyster som är sjuk i cancer. Tänkte på mig och min syster och det vi har. Jag skulle ta det för henne vilken dag som helst om vi hamnade i den situationen (pepparpeppar fingers crossed). Där sattes sinnesstämningen för dagen. Amningshormoner som aldrig landar gör tårar till ett faktum, om inte dagligen så i alla fall med jämna mellanrum under en vecka.

Och så blev jag sådär jäkla liten och osäker igen. Ska släpa mig, barn och packning till T-centralen för att ta tåget till julen i Småland. Funderar, strukturerar. Packar strategiskt och fogar samman backpack-ryggan i vagn och bilbarnstol ovanpå. Det är som att spela tetris det här. Och så unge i sele på mage. På tunnelbana med allt det där.

Vill helst vara osynlig idag när jag drar iväg med mitt bagage.

Fina bokpaketet

Alla borde ta chansen att tävla om det här fina bokpaketet. Jag vill nästan ha det för mig själv. Utan att dela med mig till barnet. Allra käraste syster är ju till exempel så fin att man får tårarna i sig.

Tävla gör ni på Bokunge.se (Bild från Bokunge.se)

Hejarop

Jag är medveten om att det blir en hel del gnäll här då och då. Det är tufft att vara ensam emellanåt och då får man gnälla, säger jag. Men ibland får man tänka lite utanför den egna gnällsfärens omfång.

Jag följer en del bloggar där ni mammor är ensamma med en ny bebis och ett barn sedan tidigare. Just nu imponerar ni starkt på mig.

En får aldrig sova och är sjuk, en har en far till sitt barn som beter sig som en större barnrumpa än en 4-månaders bebis. En energitjuv av stora mått. Att samtidigt ligga sjuk, amma, kräkas, amma, styra med storasyskon och försöka ta hand om sig själv...

Jag hade lagt mig platt för länge sedan. För ett tag sedan satt jag skakig och nervös i soffan när febertermometern tillfälligt peakade på 38 grader. Hur fasen skulle det gå till att ligga sjuk och ta hand om en bebis, tänkte jag med gråten i halsen? Rädd var jag. Det var bara en topp tack och lov.

Ni är så förbaskat starka. Heja er!

17 December

Ludwig och jag idag. Fast genom snöigt landskap. Oh mi lord så heavenly det ska bli.