Lugnet som inte kommer

Försöker hålla mig fast i soffan idag. Är så otroligt rastlös hela tiden. Önskar emellanåt att jag bara hade varit...kanske inte ett vrak, men trött och inte orkade någonting. Jag känner att jag behöver ta det lugnt, samla och ladda, men det går bara inte.

Det är för mycket oreda här i lilla läggan. Det känns som att ingenting någonsin blir klart. Väldigt frustrerande.

Man kämpar emot och håller sig lugn o fin i soffan....

Vad som händer nedanför naveln....

...det skulle man ju kunna lägga band på sig och hålla för sig själv. Men jag har ändå förlorat så mycket kontroll av mina kroppsfunktioner nu så varför inte bjussa på lite gravvokomik?

På mataffären, i kön med pappan. Han betalar och jag ska pressa mig förbi, mellan honom och kvinnan som står i kassan och betalar på andra sidan om mig, för att packa i slutet av bandet. Tänker att jag nog kan göra mig så liten som det bara går. Det går inte att göra sig liten med en kalaskula 38 veckor stor. Där mitt i min vildaste fantasi om att bli liten och tunn kom den. Prutten. Med bakdelen mot kvinnan i kassan bakom. Åh så himla pinsamt! Jag vet inte om hon hörde, kände eller något av det. Jag fortsatte mot varorna på bandet. Högröd i ansiktet.

Härom kvällen. På en restaurang tillsammans med nya bekantskaper. Jag har inte varit på restaurang på hundra år och njöt verkligen av att få sitta där och äta god mat och ställa de där nyfikna frågorna som man får ställa till nya bekantskaper. Drack en hel del. Lyxade med alkoholfritt, kallt vitt vin (som för övrigt måste vara det onödigaste påfundet eftersom det kunde gå lika bra med flädersaft, men ändå. Lite lyxigt.), tog en juiceig och läskande virgin sea breeze och däremellan en hiskelig massa vatten eftersom hela lokalen var ungefär lika kvav som en ångbastu. Det kräver ett toalettbesök eller så.

Åter igen, det är inte alltid lätt att hålla koll på vad som händer nedanför naveln nu för tiden. Man har inte sett till väninnan där nere på ett tag om man så säger...

I alla fall. Jag pressar ur mig det lilla som numer behagar komma när man är sådär panikkissnödig, torkar mig som man gör och rättar till kläderna. Det är då jag upptäcker att jag torkat mig med min klänning!! Min klänning har alltså hamnat fel sida pappret. Dör på fläcken som "lyser" i skrevhöjd men går ut och låtsas som om ingenting har hänt.

Man får skylla allt på graviditeten. Allt.

Om att sko sig

Man hade sett fram emot att få bära de fina sommarlätta skorna. Mohedatofflorna, sandalerna, de röda klacksandaletterna som jag älskar att bära varje sommar. De som är mina favoriter. Nu, sedan en månad tillbaka är det enbart flip flop som funkar. Helst skulle det väl vara ett par rediga foppatofflor på de svullna tu som ser ut som två grisklövar. Pyttekorviga tår på en stockfot. Typ. Men foppatoffla....där går gränsen.

Svullenheten.

Åååh det är så tråkigt. Det har ju liksom gått an med flip flop länge eftersom det varit uppehåll, men idag när jag är ledig och vill ta mig ut och träffa rolig vän som jag inte sett på länge så regnar det och det enda som finns för fötterna är tygskor som inte går att knäppa och just de dära plast, frigolit eller-vad-tusan-det-nu-är-bitarna. Inte ens gummistövlarna går på.

Nä men jag blir väl kvar här hemma i soffan dådå. Tar på mig stödstrumporna, motar bort halsbrännan, lyssnar på regnet och pappan som då och då kommenterar den stora magen.

Behöver jag säga att jag inte bara längtar efter ungen utan efter en vätskefri nästan 90-kiloskropp.

Magen 38

I 38:e veckan och jag blir fortfarande lika förvånad när jag ser på det som växer. Det är märkligt och märkvärdigt.

Nätterna blir allt mer svåra att ha att göra med. Det finns liksom inte en endaste smärtfri sovställning. Och halsbrännan sen då....huga. Men inte långt kvar nu. Inte alls.

Att bära ett barn är fan respekt! Jag tycker att kvinnor borde skryta mer om den prestationen. Faktiskt.

I brist på annat

DAGENS VILL HA: En fet jävla värk som kickstartar hela utdrivningsprocessen.
DAGENS KLÄDSEL: Vitt gravvolinne, grå mjukisbralla på trekvart
DAGENS SMINK: Ingenting
DAGENS FRISYR: Vet inte om man kan kalla det frisyr. Nytvättat och genomborstat hänger det så
DAGENS HÄNDELSE: Bakade och åt nektarinpaj så magen står åt alla håll. Det godaste goda!
DAGENS LÅT: Arcade Fire - Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)
DAGENS PLANER: Resten av dagen ska ägnas åt en promenad, kramar och föfattande av prator.
DAGENS SAKNAD: Ett organiserat hem. Gärna ett som är lite större till ytan än blott 36 kvm.
DAGENS DUMMASTE: Missförstånd mellan mig och bästa kollegan.
DAGENS SJUKA: Gravidåkommor räknas inte så jag anser mig frisk o kry. Fast de här svullna fötterna....
DAGENS DROG: Oh, N.E.K.T.A.R.I.N.P.A.J
DAGENS ROLIGASTE: När sprallpappan pratar för sig själv och inte minns vad det handade om när man frågar vad han mumlar om.
DAGENS FAVORIT: När molnen spricker upp och ljuvlig kvällssol tittar fram.
DAGENS KÖP: Ingenting ännu så länge.
DAGENS ORD: Bondedoku

En snabbis

Inte ens 20 dagar kvar.

Tycker det är trist att jag inte hinner uppdatera så mycket här nu. Det jobbas och jobbas och när jag inte gör det försöker jag vila. Vila går sådär ärligt talat. Jag är den rastlösa flodhästen. Viktökningen börjar tära på knälederna och det är nog mest det som tär just nu. Ja, förutom de konstanta sammandragningarna, den lilla ongens aldrig sinande energi där inne i magen, halsbrännan och fogarna, mensvärken och humöret.

Pappan är här med mig nu. Det känns gudomligt skönt. Vi kommer väldigt bra överrens och han är fin. Finast till och med. Vågar inte ens tänka på när han ska lämna staden igen.

Allt står klart nu. Vagn, spjälsäng, kläder, blöjor, mjölkersättning (1pkt ifall ifall) man vill ju vara redo.

Du kan komma nu HarryLudvigEditLivia eller vem du nu är!
Längtar efter dig.

Tankar på en buss

På bussen, på väg till jobbet läser jag Mia Skäringers Dynkåt och hur helig som helst. Ibland är det nästan för lätt, på ett banalt sätt, att säga att man älskar. Jag älskar verkligen det Mia Skäringer står för och uttrycker.

Jag kommer till en samling inlägg från bloggen hon hade på Mama (vilket för övrigt var synd, jag gillar inte något med den tidningen, eller hemsidan). Det är ett inlägg som handlar om de två mammatyperna ängsliga Gulletussan som alltid vill vara alla till lags och som håller ständigt skinande fasader inför sina barn. Och så handlar det om Tabita, hon som är raka motsatsen. Ärligt kanske lite smutsigt ibland, men här finns inga faseder. Klart mamma måste unne se med en karl då och då och vad gör tillfälliga uppsamlingshögar av smutsiga strumpor på gölve?

Jag älskar karaktären Tabita. Också för hennes oputsade fasad och för att hon konkretiserar, eller kanske snarare raserar det där ängsliga i ett moderskap.Att hela tiden behålla fasaden, att aldrig ha lite skit i hörnen.

Men hon har fått skrattet att fastnat i halsen mer än en gång. Senast var när jag runt v. 20 eller så besökte min gamla studiestad i norr för att föreläsa på universitetet. En gammal bekant kom fram till mig. Hon visste en del om min situation genom en gemensam bekant.
"Oh, du kommer bli precis som Tabita! Jag älskar henne! Fan vad du är ball!"
Just där fastnade skrattet. Vaddå ball?! Skulle det vara ball att stå köket, i underkläderna, tatuera lite i ljumsken, cigg i mungipan, lägra en ny karl varje vecka, låta ongera hoppa på honom där han ligger i sängen innan han får nog och drar.
Alltså jag vet inte om hon bara gillar samma sak som jag gillar med Tabita, men det satte sig som en skorpa på tvären i halsen på mig att få den liknelsen kastad över mig.
Ensam gravid, ta hand om ett barn med pappan långt, långt bort. I alla fall under första året. Bidrag. Inga pengar.....

Jag kan inte likna mig vid en sådan situation, men nog gnager liknelsen allt.

Ta det lugnt

Nu börjar det dra ihop sig på alla plan och jag har så mycket som jag vill hinna göra att jag egentligen inte får någonting gjort alls. Till saken hör ju att jag inte orkar med sådär många projekt, hålla flera bollar i luften liksom, som jag gjorde tidigare.

Idag till exempel ville jag hinna tvätta alla pyttekläder och sängkläder för att ställa iordning säng och vagn. Men då fanns det ingen tvävttid så jag drog istället igång projekt rensning och iordningställande av köket. Sen drog jag fram symaskinen och skulle börja på att sy sängkläder åt den lille av allt det där tyget som låg och tog plats i garderoben, som jag för övrigt försökte få någorlunda ordning på tidigare idag. Utöver det skulle jag vilja hinna jobba, baka bröd och kakor, dammsuga och helst hinna ta en gravidovaggande promenad......

Allt slutar istället med att jag ligger utmattad på sängen och tänker att jag borde egentligen vila mig inför den här mastodontveckan som kommer nalkandes. Just ja, jag skulle ju behöva fixa matlådor inför veckan också....

Hu, man blir trött av bara tanken på allt man ska ta tag i!
Jag går och lägger mig igen. Hejhej.

Sommartorkan

Det är hetsjobba in i det sista. Dokun måste bli klar nästa vecka. Efter att ha genomlidit den här senaste tidens hetta i Storstan så bara måste jag få vara ledig, vila skallen och ägna mig åt det som kränger och pockar på min uppmärksamhet i magen.
Längtar till det!

Pust. Stånk. Stön.

Att jag en okristligt tidig morgon, innan en tenta någon gång för typ fem år sedan, höll på att hälla cayennepeppar istället för kanel över gröten är inte så förvånande. Att jag idag häller mjölk i kaffet och samtidigt tänker att det var hemskt vad segt och långsamt mjölken rinner, kanske den ekologiska blivit gammal men det brukar den inte bli på det här sättet men äh strut i det. Att jag trots det fortsätter att hälla segheten i koppen med kaffe utan att inse att det är filmjölk som rinner och inte gammal ekologisk mjölk.

Den här värmen MÅSTE lätta lite nu. Jag vaknar uppsvullen, påsar under ögonen, svullna läppar, fingrar stinna som körvaskinn och fötterna, fötterna som gör så ont vid varje stapplande steg in på toaletten. På fötterna räcker snart inte huden till av all vätska som trängs där under och utanför dör växtligheten. En timme bort från Stockholm åskar och regnar det. Jag ber att det kommer hit. Till dess gömmer jag mig inne i kvava lägenheten och försöker skapa något slags tvärdrag som gör tillvaron någorlunda dräglig.