Tankar på en buss

På bussen, på väg till jobbet läser jag Mia Skäringers Dynkåt och hur helig som helst. Ibland är det nästan för lätt, på ett banalt sätt, att säga att man älskar. Jag älskar verkligen det Mia Skäringer står för och uttrycker.

Jag kommer till en samling inlägg från bloggen hon hade på Mama (vilket för övrigt var synd, jag gillar inte något med den tidningen, eller hemsidan). Det är ett inlägg som handlar om de två mammatyperna ängsliga Gulletussan som alltid vill vara alla till lags och som håller ständigt skinande fasader inför sina barn. Och så handlar det om Tabita, hon som är raka motsatsen. Ärligt kanske lite smutsigt ibland, men här finns inga faseder. Klart mamma måste unne se med en karl då och då och vad gör tillfälliga uppsamlingshögar av smutsiga strumpor på gölve?

Jag älskar karaktären Tabita. Också för hennes oputsade fasad och för att hon konkretiserar, eller kanske snarare raserar det där ängsliga i ett moderskap.Att hela tiden behålla fasaden, att aldrig ha lite skit i hörnen.

Men hon har fått skrattet att fastnat i halsen mer än en gång. Senast var när jag runt v. 20 eller så besökte min gamla studiestad i norr för att föreläsa på universitetet. En gammal bekant kom fram till mig. Hon visste en del om min situation genom en gemensam bekant.
"Oh, du kommer bli precis som Tabita! Jag älskar henne! Fan vad du är ball!"
Just där fastnade skrattet. Vaddå ball?! Skulle det vara ball att stå köket, i underkläderna, tatuera lite i ljumsken, cigg i mungipan, lägra en ny karl varje vecka, låta ongera hoppa på honom där han ligger i sängen innan han får nog och drar.
Alltså jag vet inte om hon bara gillar samma sak som jag gillar med Tabita, men det satte sig som en skorpa på tvären i halsen på mig att få den liknelsen kastad över mig.
Ensam gravid, ta hand om ett barn med pappan långt, långt bort. I alla fall under första året. Bidrag. Inga pengar.....

Jag kan inte likna mig vid en sådan situation, men nog gnager liknelsen allt.