Dagen då kristi far till himmeln

Ledighetens dag idag.
Sitter på min benhårda pinnstol i köket och försöker jobba. Det går sådär. Varför?

För att stolen är just hård. Den gör ont mot gump.
För att grannen ovanför borrar, borrar, borrar (snart in i hjärnan på mig).
För att pensionärerna med sina rollatorer ser raskare ut än jag känner mig. Det retar.
För att Sprallen envisas med att kicka så kraftigt i höger sida att jag nästan faller av stolen.
För att alla åker bort i helgen. Jag längtar bort.
För att jag vill fixa bebisprylar men inte kan .
För att jag vill vara två och inte en.
För att jag vill vill vill men inte kan, det går inte, får inte. Finns det något som är så frustrerande som när man verkligen vill men inte kan, när det inte går och när du inte får?

Dagens pepp är kaffe och nya Robyn Röyksopp.

Om att blogga

Det här med att ha en blogg är ju en ganska märklig sak. Inte för att det är unikt på något sett, var tredje brud i det här landet har tydligen en. Men varför vill man fläka ut sina tankar inför hela vilda webben när man kan göra det för sig själv i en fin skrivbok exempelvis?

För egen del skriver jag först och främst för mig. När jag var som mest snurrig i skallen började jag skriva dagbok för att få ordning på oredan. Jag tänkte det skulle hjälpa mig sortera och komma fram till ett beslut. Men det räckte liksom inte. Jag kände att jag behövde och behöver fortfarande hitta kvinnor i liknande situation, som kan ge mig en del av sina erfarenheter och som förhoppningsvis får ut något av att läsa om min historia. Genom att skriva offentligt får jag dessutom större utlopp för min kreativitet.

Något jag inte riktigt klurat ut ännu är vad jag står i anonymitetsfrågan. Jag har valt att vara anonym eftersom det finns en pappa som jag är vän med och det är inte hans historia som jag vill berätta. Det är min. Om jag inte var anonym skulle även hans historia uppenbara sig. Inbillar jag mig. Jag vet inte. Det känns bäst så här, hur som helst.

En fantastiskt fin grej med le blogg är att jag kommer kunna gå tillbaka, som i en virtuell dagbok, läsa och se hur saker och ting låg till vid den här tiden. Ifall jag skulle glömma.

Till exempel finns det här dokumenterat. Bilderna från vårt 2:a tjena till Sprall.

Som en säl i solen

Så här gottit kan man ha det en onsdag eftermiddag i Stora Staden. Som en säl som solar sig på en klippa.

Katrin - en favorit

Katrin Zytomierska och jag skulle nog inte ha så mycket gemensamt om vi sågs i verkliga livet, men jag älskar att läsa hennes blogg då och då. Inte för att jag håller med om mycket av det hon skriver, men det finns ett stort underhållningsvärde i det, det gör det.

Nu är hon så sprängandes redo att kläcka att jag nästan tycker synd om henne. Det gör henne underbart knäpp på många vis men i det här inlägget finns många poänger.

Billig bebisshopping

Där jag kommer ifrån är det nästan traditionsbundet att åka till shoppingmeckat Ullared ett par gånger om året. Tidigare har jag slentrianmässigt åkt med dit bara för att ja, man kanske alltid hittar något.

Om några veckor ska jag åka dit och för första gången känner jag att det finns ett syfte med ett par timmars bilresa, sjukt lång tid i kö och påkörda hälsenor. Eh, kanske. Men nu ska det handlas bebisprylar galore! Och det är billigt, billigt, BILLIGT!

Hit åker man med livet som insats.

Yrkesval

När jag sitter och ringer runt en hel dag, samtidigt som jag skriver och styr med annat som måste göras för att få det här lilla företaget att gå runt, händer det att jag börjar fundera över mitt yrkesval. Vad fick mig att välja att inte ha en chef som säger åt mig vad jag bör göra och när? Vad fick mig att välja att själv vara den chefen? Ja, med tanke på situationen det här försätter mig i när det gäller föräldrarpenning så kan man verkligen undra, men det orkar jag inte gå igång på just nu. Så förutom det, vad var det som gjorde att jag bestämde mig för att starta eget?

Jag antar att det var friheten att själv kunna styra över min tid och att själv kunna ha kontrollen, med förhoppning om att det en dag ska bli så pass lönsamt att jag stolt kan se på mitt verk och känna att jag gjort det för mig själv och ingen annan. Även om det är ett idogt slit.

Just idag, efter sammanlag FEM(!!!!!) tack, men nej tack, då längtar jag tillbaka till stolen jag satt på innan jag gav mig in på den här banan.

Trucken!!!
Så simpelt, så enkelt, så bra betalt. Hej kl. 05:00 och Tack för idag kl. 14:00.
Fast å andra sidan satt jag på den där trucken och längtade efter att få göra det jag gör idag.

Heja kvinnor!

För att Grekland ska komma på fötter efter den ekonomiska krisen behöver de enligt P1s nyheter genomgå ett riktigt stålbad.
Vad ett stålbad egentligen innebär behandlas senare under dagen i P3s Brunchrapporten. Metaforer för ett stålbad, eller vad som kannske till och med är värre än ett stålbad:

1. Fenolpeeling - smärtsam skönhetsbehandling
2. Flygvärdinnedieten - smärtsam viktminskningsmetod
3. Förlossning - smärtsamt barnafödande

Fatta vad vi kvinnor är power va?!

Jag ska ha barn!!!!

Idag är jag fånigt lycklig över den lilla krabaten som ska komma till mig i augusti. Vill, måste skrika ut det. Helst skriva det på Facebook. Trots att jag hatar när folk nuttar och duttar om bebismagar och knarka bebisdoft och det ena med det tredje i sina statusuppdateringar. Och det är trots att jag VET, är totalt övertygad om att jag kommer göra exakt samma sak om några månader.

Idag känns det som om jag är den enda som någonsin gått igenom det här och jag vill tala om hur det är för alla! Stoltsera, posera, vara totalt gravidodräglig!! Kan man få det?! Och varför har ingen talat om för mig att det är så här speciellt att vara gravid?! Att det är det största av det största i livet?! Va, va va?! Alltså jag blir galen av bebislycka! Utropstecknen räcker visst inte till. Hur kan det få vara såhär tyst om hur fantastiskt det är att bära på ett barn och känna hur det bubblar av liv inne i livmodern. Livets moder. Jag tror jag blir religiös.

Förresten, kollar då och då in Katrin Zytomierskas blogg för att se hur det går med hennes Ringo. Och shit vilken mage hon har! Hon ser ju för söt ut ändå, denna ilskbigga. Redo att poppa vilken dag som helst.

Hej måndag

Efter en natt med jäkligt dålig sömn och en riktigt jobbig dröm är jag i alla fall uppe och igång...typ. Ska bara ta mailrundan, facebook-rundan och bloggrundan.

Sen ringa en massa, massa samtal, skriva, skriva, skriva och det här:

Ärtsoppa kan vara guds gåva till en fattig, ensamstående. Förstår ni vilken förmån att få äta ärtsoppa och sen få vara ensam om konsekvenserna. Happy monday!

Lite helg

Jobbandet funkade inte alls igår så när syster slutat jobba kom hon och plockade upp mig, som en liten räddande ängel. Vi for till ett av de där överdrivet stora konsumtionskomplexen i förorten och kom över de här sköna byxdressarna. Ett plagg som visade sig funka riktigt bra på syster, men på en gravid människa som mig själv blev det väldigt mycket pajas, väldigt mycket Baloo kanske Björne eller så. Vi dog åt synen så! Skrattade så jag trodde mina otränade muskler skulle falla ut ur kroppen på mig. Vi föll praktiskt taget ihop av åsynen.

Jag var på jakt efter ett par skor som inte får mig att gå framåtlutad som en anka. Platta sulor alltså, no kan do. Men jag hittade inga, så fast jag helst inte ville så åkte de på till slut. Plattfoten tillsammans med knäna och ryggen fick nog och så var det med det. Hej dådå stilen. Hej komforten. Lördagkvällen blev sen så perfekt och tjejig en lördagkväll bara kan bli. När vi var små, jag och sis, hade vi en period där vi satt uppe halva nätterna och varvade Dirty Dancing, Pretty Woman och Coktail. Non stop, ett helt sommarlov. Samma sak gjorde vi igår kväll. Syrran sov över och vi åt vinbladsdolmar, haloumi, klyftpotatis, vitlök, kryddigt mmmmm. Sedan la vi oss i bäddsoffan och fortsatte på plockgodiset och nostalgifrossade i översvallande romantik. Fint var det.

Efter en stadig långfrukost av hotellkaliber åkte jag med hem till henne. Där speglade jag mig och insåg att kroppen börjar inta formen av en kub. Mamman närmar sig 80 pannor (!!!!!) medan bebis knappt nått sitt första kilogram. Orättvisan i det.

Efter det skulle det till och jobbas, men internetuppkopplingar och flashspelare ville verkligen inte hänga med på noterna när hemsida skulle skapas så det blev icket med det.

Och så här ser utsikten ut numera. 25 veckor, von oben. Tänker att Sprallen uppskattat helgen ur matsynpunkt. Det har h*n visat med en massa sprattel och glada tillrop. En faslig massa box och sprall. Det är fint.