På riktigt?

Menar ni i södern att det är plus 25, sol och syréndoft överallt? Jag längtar hem. Här är det för kallt. Igår sken solen och temepraturen letade sig över femton grader. Vissa slänger av sig kläderna, andra går fortfarande i mössa och vantar.

Vill ha solen, 25 plus och tät syréndoft!

Serverat på fat

Inte silverfat, men dock ett vitt plastlock. En buffé med bitar av banan och vattenmelon. Snällt tänkte jag, nu kan han ju sitta och plocka lite med det där själv en stund. Men där fick jag bekräftat att ett överflöd av valmöjligheter inte alls gynnar barnet. Snarare förvirrar det. Svart på vitt. Så drog man lärdom av en sådan simpel anrättning som bananskivor och vattenmelon.

Vad jag inte lärde mig (den här gången heller) var trots att jag vid fruktdisken intalat, eventuellt inbillat mig, att jag också bara ska käka banan och vattenmelon tog vägen förbi det butiksbakade innan jag lämnade affären och att det när vi kom hem skulle slinka ner 1. Banan och vattenmelon 2. Butiksbakat och kaffe.

Relationssnurr

Jag vet inte om det ens hänt mig tidigare. Klart att jag haft småbråk och oenigheter med vänner, men det var länge sedan och aldrig i vuxen ålder. Vad jag minns, som sagt. Nu är jag mitt uppe i en strid. Det är så det känns. Även om jag inte gjort mig skyldig till något av det som kommit emellan oss så känns det som att jag strider. Jag vill inte att det ska vara såhär, önskar jag hade fått veta sanningen från början och att hon skulle känna samma förtroende för mig som jag gjorde för henne.

Det sabbar så mycket när sanning efter sanning stiger mot ytan. Chockad - nockad av osanningarna när man får veta det redan misstänkta från annat håll än från personen som står närmast och sen ändå inte få sanningen när man konfronterar. Det känns och jag blir som galen av att inte kunna lita på henne. Vad är sanning och vad är det inte? Hela hennes person har förändrats i mina ögon. Feghet är ingen vacker egenskap.

Det är svårt att veta hur jag ska bemöta henne nu. Hon stod mig närmast, vi har slitit och kämpat, haft framtidsplaner som nu bara tillintetgjorts. Det känns orättvist. Samtidigt har hon det tufft i sitt ormbo av lögner. Om jag var hon skulle jag lägga mig ner och skämmas ihjäl.

Är inte det minsta van vid konflikter av den här sorten. Jag bråkar aldrig med mina vänner, har aldrig blivit sviken av en vän på det här sättet och känner att jag svarar helt irrationellt - jag vet inte hur jag ska bete mig. Ska jag förlåta, fortsätta gräva efter sanningar, plåga henne lite till? Det är det jag känner rent instinktivt eftersom hennes ljug inte bara skulle påverkar hennes höst utan även min. Den som jag oroat och gjort mig totalsnurrig över. Den som hon visste att jag oroade mig för. Tycker hon kunde besparat mig den oron och berätta det som hon vetat sedan januari. Kanske ska jag tacka henne ändå. Det var trots allt på grund av det här som jag bestämde mig för att ta ett sommarvik i Småland och flytta från Stockholm.

Relationer alltså. Så sjukt svåra ibland.

Tankevurpa

Mors dag idag och jag blir firad. Det är också dagen då L blir nio månader.

Morsdagsfirad mamma med stor bebis alltså. Det, mina vänner, det övergår mitt förstånd.

Mamman som inte hänger med

Lika länge som han bodde i min mage har han om två dagar funnits i mitt liv på utsidan. Det gillar jag skarpt. Han är det bästa jag har. Det bästa jag vet och jag vill aldrig i livet vara utan honom.

Han utvecklas med en rasande fart och det kan vara så att det är något svårt för mig att hänga med här nu. Kanske är det därför jag tycker det är lite svårt just nu. Att relatera till honom är svårt.

De nya egenskaperna som kallas klängig, mammig, gnällig och några inte så smickrande egenskaper till, gör det svårt för mig. Han är ungefär lika upp och ner som mamman under ägglossning. Solsken är grundhumöret, men där emellan gapar han bestämt efter mig, följer efter min minsta rörelse i sin gåstol, parerar mina steg så jag snubblar över hans lilla ekipage, han kräver min uppmärksamhet och han tänker inte låta sig hållas.

Ääää, äääää, ääääääääää! Plocka upp mig, se mig, hallåhallåhallå, ååååå håll mig sådär nära i din famn, ge mig din haka nu jag vill gnaga på den villvillvill ooops vad var det kan jag nå den oh en penna passar perfekt i munnen oj pappersinsamlingen jippiiiiiii ohohoooo en kopp med något brunt vad händer om jag vänder lite på den ooops jaha blött blev det nähä om man skulle....nä nu var det tråkigt äää ääääää ääääääääääää! Var är du lyft upp mig! NU!

Så ungefär.

Fullt normalt så klart men jag är förvånad över mina känslor inför hans beteende. Kan inte sätta fingret på vad det är. Möjligen är mitt problem att han börja bli en person med egen vilja, krav på livet och inte minst min uppmärksamhet. Han som grät väldigt sällan som spädis blöter nu kinderna flera gånger om dagen.

Jag tänker: Överös med kärlek så tar vi oss förbi den här fasen.

Påbörja och avsluta

Har du svårt att fullfölja påbörjade projekt? Då är du inte ensam. Jag är något av en mästarinna på det. I fallet med att prata om att tappa det känns det särskilt synd. Flera delade med sig av sina erfarenheter och jag hade gärna fortsatt, men nu kom stora bloggpausen så olägligt emellan. Vi tar upp det igen någon gång. Snart.

Nu ska jag ägna kvällen åt deklarering och bokföring. Det är ett projekt man måste fullfölja. Tyvärr.

Då, nu och sen

Oj vad det varit stiltje här på bloggen. Det har hänt mycket, både roligheter och tråkigheter.

När vi klev av planet från södern kände jag direkt vad som var på gång i kroppen och som vanligt stämde det. Min kropp och jag. Inget undgår oss. Oturligt nog nådde förkyldningen sin kulmen på lördagen som var dagen efter disputaionsfest, där jag för övrigt drack två glas vin under hela kvällen. Oturligt nog ville människor i min närhet skylla på vinet och en baksmälla som påföljd. Men se så var det inte.

För att den nyblivna doktorn skulle få sova av sig sina festligheter tog jag med den morgonpigga L ut på promenad och gunga mellan halv åtta och halv tio, så baksmällan bodde inte i min kropp den dagen. Där bodde virus. När vi kom tillbaka var jag smått död, men lyckades i alla fall sitta upprät vid radion, stoltle och lyssna på det här. Äntligen blev det klart.

Det bubblar fortfarande i bihålorna, bokföringen är inte klar och det är ett jäkla hallå på vänskapsfronten. Svek, lögner och oväntade överraskningar av det dåliga slaget är aldrig roliga i kombination med en vänskaplig relation. Det svider nästan mer än när en parrelation spricker. Fast på ett annat sätt. Dock väntar ett sommarvik på mig i gränslandet mellan gnosjöandan och bibelbältet, en flytt från storstaden och ett ekonomiskt lyft! För det är jag fantastiskt glad!!

Inget konstigt med det

Det är inte ofta jag drar skämt. Jag är inte så skojig på det viset, som vissa som alltid får till det och får en hel hög av människor att brista ut i skratt. Jag är inte sådär spontan. Tänker nog för mycket på vad det är som ska komma ut ur munnen. Så när jag väl drar ett skämt vet jag att det sällan möts av gapflabb. Det blir snarare lite obekvämt. Säkert för talare och åhörare.

Så hör jag Hanna Hellquist på radio. Hon skämtar som jag, skämten når inte ända fram. Men det skiter hon i. Folk skrattar inte åt skämten, utan kanske lite mer åt eller med hennes spontana utrop som ibland verkar något flummiga. Jag älskar det - folk som inte lägger band på sig, som är min raka motsats.

Det är det som är skillnaden. Jag grämer mig, Hanna flabbar och verkar skita i de oförstående. Säger nåt i stil med att det fattar ni väl! Blup, så rann det ur henne bara. Hon gapflabbar i alla fall. Bra inställning.

Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal. Typ.

Presentmaking

Självutlösare, skrynkligt lakan som fond, trött bebis och svettig mamma. Vi försöker visst få ihop en present här. Låt oss säga att vi får se hur det går. Kanske kommer vi utan.

Up in the air

Väskorna har stått packade sedan förra veckan. Lilla sjuklingen är frisk på alla håll och kanter så nu åker vi.

Jag tänker sovmorgon, gå på toa med stängd dörr, springa, äta god mat och festligheter.

Får gåshud vid blotta tanken.