Istället för...

Hinner ju aldrig skriva så ni får ett smakprov på det jag sprutar ur mig till vardags.

Ibland blir det extra påtagligt att glamouren ligger utom räckhåll i vardagen. Det är en helt vanlig tisdag kväll i den tillfälliga bostaden som är ca 20 kvadratmeter stor. Vi äter middag och på tallrikarna ligger något som är lika smaklöst som det är färglöst - fiskbullar. Fiskbullar i hummersås, kokt potatis och ärter.
- Jag tycker den här såsen är riktigt god, säger pappan ivrigt bredvid mig.

Om jag inte minns fel tror jag till och med att han njöt fram ett mmm där i början. Jag som ätit fiskbullar max fyra gånger under hela mitt vuxna liv och aldrig förr kan inte dela hans förtjusning, även om det går ner. Just den där tisdagen var det bara lite svårare än vanligt. Det var dessutom jag som föreslog middagsmaten. Den är ju så snabb och lättlagad.

På tv:n står Per Morberg med en lustig hatt på huvudet, i bakgrunden en gedigen, hemsnickrad bastu och det är sol och det är fint porslin dukade på borden och det är en sådan där jättestor stekplatta. I den har Per Morberg lagt bläckfisk som marinerar i saffran, vitlök och det där utsökta vita matlagningsvinet. Snart puttrar musslor, fänkål, allsköns fina fiskar och färska primörer.

Jag ser ner på min tallrik och tänker att där ligger resterna, det överblivna slafset från de handpillade räkorna som Per Morberg inte ville ha och inte ens de piggt gröna ärtorna lyckas få mig glad i maten.

Slänger ett öga på tv:n igen. Där står han och duttar med mer vitt vin från hög höjd och färska kryddor. Under mina fötter fastnar smulor från barnets frukost. På tallriken ligger fiskbullar i hummersås och jag drömmer att jag är gäst vid Per Morbergs omsorgsfullt dukade bord. Mmm, säger jag.

En lunchkortis

Åh vad ni är fina!

Även om det låter som att livet tagit en omedelbar vändning i era öron, så har det egentligen varit en lång och långsam process det här. Förutom beslutet att lämna stockholm som kom ganska så snabbt efter att min kollegas hemliga liv uppdagades så har relationen till pappan tagit lång tid på sig att mogna. Allt har väl sin tid antar jag och den kändes rätt nu.

Jag vet det var ofint av mig att inte lämna ett spår efter mig här. Flåt.

Hej, jag saknar er!

Oj, vilken nostalgi det var att logga in mig på blogger igen. Om man nu kan tala om nostalgi såhär när bara två månader gått. Det är i och för sig en väldig massa tid som passerat. Och en väldig massa saker som hänt.

Jag är med hel familj nu. Mamma pappa och barn. Det är bestämt så nu och det känns väldigt fint. Det fungerar väldigt bra och jag är glad.

Jag jobbar. Har en bil. Bor i en stuga på ca 20 kvm. Med pappa och barn. Kärnfamilj.

Galet. Och känslomässigt. Första gången vi gick och handlade tillsammans hela familjen ville jag gå ut ur stormarknaden. Det blev bara för mycket. Såhär:
Man tar bilen till stormarknaden, sätter en guldtia i kundvagnen, sätter ungen i kundvagnen. Man går och storhandlar på en stormarknad.

Ingenting för den som är van vid hela den här proceduren. En stor grej för den som varit van att rodda och styra allt själv.
Vid brödhyllan kände jag att jag inte kunde fortsätta in i affären. Blev osäker, skakig, svettig...snurrig. Bit ihop, sa pappan och sen djupandades jag mig igenom frukt och grönt, mejerier och bebishyllorna. Jag fixade det.

Hörni, jag längtar efter er!
Jag hoppas jag ska komma tillbaka hit snart, snart snart!
Hoppas ni har bästa sommaren!

Vad gör man på en söndagmorgon?

Saboterar morgontidningen för sin far och mamman tittar på.

Kråkslott

Jag vill visa er det här huset. Det ligger i staden i norr, inte alls långt från centrum. Snett, nära på fallfärdigt, säkert livsfarligt och besatt av andar, men ändå fullständigt vackert. Det bor människor där och jag är så avundsjuk på det snea, på hur mysigt det verkar vara där inne och på hur annorlunda det är. Jag älskar det men skulle aldrig i livet våga bo där.

Overkligt förlossningssug

Härom natten drömde jag att jag var sprickfärdigt gravid och födde en unge lätt som en plätt. Så tittar jag in hos Written by Alex, som ser sådär härligt sprickfärdig ut om magen och jag minns.

Blev plötsligt lite sugen på att föda barn.

Barfotanojan

Roligt ord, barfotanoja. Inte så roligt i verkligheten.

Vi ska fikahänga hemma hos en ganska ny bekantskap idag. Det är fint och somrigt ute och jag tänker att jag vill bära mina träskor som jag aldrig kunde använda förra sommaren på grund av elefantfot.

Träskon är den typ av träsko man helst bär utan strumpor. Det betyder att när jag måste ta av mig skorna hemma hos den ganska nya bekantskapen kommer jag behöva gå barfota i någon annans hem.

Det här är en lättare form av fobi som jag utvecklade under min barndom. Jag minns hur hund, alternativt kattmat klibbade fast under fotsulorna, tillsammans med päls, damm och brödsmulor under barfotavistelser hemma hos djurägande vänner. Torrfoder, päls, damm och brödsmulor under fotsulorna ger mig rysningar.

Nu har inte den här ganska nya bekantskapen några djur och jag råkar veta att den ganska nya bekantskapen storstädade igår, så det kanske kan gå an att beträda golven utan strumpor och skor. Eventuellt tar jag med mig ett par strumpor, just in case.

När kristus for till himlen

Dagen började med lite gitarrspel. Plocktekniken sitter redan, i alla fall i tummen.

Sedan gav vi oss ut på äventyr i staden. Efter två och en halv timmes promenad hade vi nått vårt mål och kunde få en välförtjänt vila. Eventuellt besudlade vi konst.

Det hängde kavajer på rad mellan tallarna.

Och lilla trollungen återupptäckte glädjen i att göra brumljud med salivsprut.

Sedan tog vi bussen tillbaka och packade picknick-korgen för grill med vänner. L stortrivdes med sällskapet.
Efter all den friska luften har vi sovit som stockar fram till halv åtta. Gudars så skönt! Tack för du for kristus.

Mytomani och eufori

Skrev ett inlägg om det här med att ljuga och trassla in sig så infernaliskt och om var gränsen egentligen går mellan "vanligt" ljug och notoriskt ljug á la mytoman, dvs. ljug utan att det finns egentlig anledning. Jag förstår att det måste vara någon slags överlevnadsinstinkt som kickat in, men samtidgit förstår jag det inte.

Herregud, jag har inte varit såhär arg på väldigt, väldigt länge. Orka med.

Ville egentligen skriva om min och L's fina eftermiddag igår, men det gick visst ändå inte att utesluta lögninnehåll.

Det var i alla fall soligt en stund igår eftermiddag. Jag och L vagnade oss bort till nästa kvarter där det finns en fin lekpark för minibarn. Där fick han gunga, gå på parkbänkarna, gnaga på träspjälorna i borgen och åka nedför den lilla mini-kanan. Vet inte vem av oss som uppskattade det mest. Modern tyckte det var fint, L var nog mest förbluffad över livets alla stora underfundigheter.

Sen kom regnet igen och då gick vi till det nyöppnade biblioteket där L valde böcker. En bilderbok och en annan jag inte ens minns titel på. Jag är barnboksanalfabet och kan bara Astrid Lindgren.

L spatserade omkring på sina vingliga små och sen hade vi en fin sagostund. Älskar att göra saker med honom nu och kan inte vänta till han blir lite äldre och kan rita, baka, kladda med lera, spela fotboll eller så.

Buskissommar

Staden där vi ska bo och jag ska jobba i sommar stoltserar med en nattklubb vid namn G-punkten.......