På önskelistan just nu

Att bo i en lägenhet som är precis så bra som i en av mäklare författad objektsbeskrivning. Där vill jag ligga i en stor säng, under ett fluffigt täcke mellan mjukaste satinlakan, fjädrigaste kudden. Ljust, dammfritt och svalt.

Medan jag sover 12 djupa timmar står Per Morberg i köket och hugger ihop en potatisgratäng med yxa. Bland annat. Han lagar andra tillbehör också. Allt lagat på litervis med grädde och jag vaknar till oset av nygräddad potatis, kanske lite fågelkvitter och solsken.

Sömn och god mat. Ungefär så.

Sånt man kliar sig i skallen över

Det här med blöjor. Vilken jäkla djungel, upptäcker man när man köpt fel. Samma märke, men de där figurerna på blöjans framsida ser ju helt annorlunda och blöjutrymmet, där allt hamnar, är så stor att man liksom få knöla ihop det i bodyn. Det ser ut att bli ganska obekvämt för en bebisrumpa.

Nu har jag i alla fall gått till botten med det här för att råda bot på min förvirring. Det finns tre (3!!!!!!!!) olika sorters blöjor i varje viktklass. New baby, Active fit och Baby Dry. Är det verkligen nödvändigt, undrar jag? Kan inte en och samma blöja bara vara för en new baby och samtidigt vara lika torr som Baby Dry? Och kan inte New baby och Baby Dry funka lika bra när bebisen börjar bli lite mer aktiv utan att det krävs en Active fit?

Sen undrar jag över den här Easy Up. Är inte det jäkligt knöligt att byta en sådan när hela blöjan är full av bajs och man måste trä benen ur geggapaketet? Efter att just ha bytt en fullastad blöja (och byxor och body), tycker i alla fall jag att det känns oundvikligt att liksom dra med innehållet längs benen och ner över fötterna.

Från den ljusa sidan

Alltså vad gör man med en nästan sjukligt missnöjd unge? Jag är övertygad om att jag provat allt.

När han gnäller och lever om som värst, när han liiiider och ojar sig som mest, då sjunger jag ingen förstååår hur dåååligt jag måååår. Ni vet den nån papegoja sjunger i Lejonkungen. Den som fortsätter med far jag kan inte få upp min kokosnöt didillididi.

Glitter, flärd och glamor

För andra gången den här veckan torrkokade jag de små potatisbitarna som skulle bli dagens smakportion......På grund av att den missnöjda bebisen krävde underhållning. Underhållning till tusen kan man säga...
...När varken lek eller sång fungerade som bot mot gnäll bestämde jag mig för att en promenad var på sin plats...

...För i det här sövande vädret är det väl nästan omöjligt att hålla sig vaken...

...I hallen passerade jag spegeln. Konstaterade tyngdlagens påverkan, sa typ a men va fan i en utandning och gick vidare mot affären där frukt- och grönsaksdisken kändes angelägen...

...Promenaden blev inte länge än så för sonen sov sedan vi lämnade huset. Dvs. syftet uppnått och vädret var bara äckligt så jag gick hem och lagade mig en någorlunda innehållsrik sallad...

För å emot å jadajadajada

När statistiken talar om för mig att bloggen följs av läsare i Kenya, Nya Zeeland, Norge, Finland, Litauen, USA och några länder till, hur många som följer mig och Ludd, då sticker det dåliga samvetet till i mig. Barnet på internet. Det är så himla svårt.

Innan jag fick barn var jag övertygad om att jag aldrig skulle exponera det på intenet. Men nu. Det går ju inte. Jag är för stolt helt enkelt. För stolt över honom. Och mig med för den delen. Och varför skulle man inte visa upp det man är som mest stolt över i sitt liv.

Men ändå...det gnager lite.

Argumentet mot är så klart att jag stjäl hans integritet. När man ser på det så känns det ju helt fruktansvärt. Men så tänker jag hur stort övertrampet är när man låter honom hoppa från en främmande famn till en annan en hel kväll. Så klart en väldigt ojämn jämförelse.

Men ändå...det gnager lite.

Jag blir aldrig klar med de här argumenten. Kanske man bara ska luta sig tillbaka ett slag och försöka ta det hära internettet med lite mindre allvar.

PS. Jag är väldigt glad för att jag har alla er som läsare. Bara så ni vet!

Blank

Försöker lämna ett avtryck här men det finns inget sammansatt innanför pannbenet idag. Gårdagens kalas blev sent och vi var inte hemma och i säng förrän närmare två. Högst olämpligt för den som redan går back på sömnen, men kalaset var gemytligt i lantlig idyll. Idag har vi en lägenhet att kolla på och ytterligare ett kalas att äta oss igenom. Tredje födelsedagsfirandet på en och samma helg.

Skön söndag alla!

Baby in the gym

Babygymmet uppskattas äntligen. I alla fall i små stunder, tills han börjar gasta och gorma åt de där figurerna som aldrig släpper taget. De ska ju ner. Ner och in i munnen!

Kalashelg

Om begränsning och rädsla

Efter nattens bravader känner jag att de där tre resliga poliserna gärna kan få stå utanför min dörr och mina fönster PÅ NEDRE BOTTEN och beskydda mig dag och natt. Jag blev skrämd. Och ok, jag erkänner för mig själv och alla andra som tyckt jag varit galen som hyr en lägga på bottenvåning att det kanske inte är en sån bright idea ändå.

Men som om alternativen då stod som spön i backen.

Avskyr verkligen att känna mig rädd och begränsad. När jag bodde i London blev jag en gång förföljd av en man, ända in i min hiss och upp till mitt våningsplan följde han mig. Då hade jag ändå gått en halvtimmes promenad från Oxford Cirkus. Och det hade han med. Uppenbarligen. Och när jag skulle gå ut ur hissen frågade han om han fick följa med in för jag var ju så vacker. As if, va?!

En annan händelse:
På väg hem från jobbet strax efter 23.00 när puben där jag då jobbade stängt. Tar tunnelbanan och går från den hemåt. När jag närmar mig puben som ligger ett kvarter från där jag bodde ser jag en bil. Runt den trevar en man. Suspekt så klart. När jag passerat puben och har ca 100 m kvar att gå hem kör bilen upp framför mig och ut hoppar en enormt taggad och speedad man. Viftar med kniv och hojtar give me the focken bag man, now! Det han fick var en mobil värd skrot, tre pund och min favoritmössa. Hoppas han hade jolly good för de småstenarna.

Sånt här gör mig så förbannad.

Lejonhonan i mig

Näe. Jag dör lite här nu. Av fler än en anledning.

Jag bor på nedre botten men gillar inte att bo i mörker med nerdragna rullgardiner så jag har insynsskydd. Sent ikväll, när vi kommit hem, satt jag i soffan och tog det lugnt när jag ser en siluett tona upp sig utanför. Den stod kvar där ett tag. Sen hörde jag snön knarra. Näe va fan, tänkte jag och reste mig upp och möter ett par ögon. Fräckheten att stå och glo rakt in i mitt hem. En vuxen karl. Jag blev så förbannad och slet upp fönstret och skrek efter honom att inte våga göra det där en gång till. Sen ringde jag polisen och nu är en patrull ute och söker efter honom.

Tydligen går det runt en fönstertittare här i området.

Nu rusar stressen, adrenalinet, insulinet eller vad tusan kanske allt på en gång, runt i kroppen på mig, de där ögonen fastetsade på näthinnan och nattsömnen är med största säkerhet ett minne blott.

Uppdatering: Tre resliga poliser kom och förhörde sig om läget. De kändes trygga men jag sover fortfarande inte.