Nya bekantskaper

Vaknade med stenhård rest mage. Såg ut som en katt som reser ragg, rygg eller vad tusan heter det? Hård och rest var den i alla fall. Fast på tvären. Det var en märklig upplevelse. Stenhårt, minst sagt. Var det här första sammandragningen då?

Hu det händer så mycket som jag inte vet vad det är.

Igår när jag gjorde mig iordning för natten blev jag lite nyfiken och närmade mig de där bröstvårtorna som jag tycker blivit så läskiga att jag totalt valt att ignorera dem under de senaste månaderna. Jag skulle fortsatt med det. Var det skorv som satt där? Var det sån där skyddande talg? Var det mjölk som börjat sippra ut men som inte kommit länge utanför vårtans små skrymslen och vrår att det stannat där o göttat till sig. Det gick ju att pilla bort. Jag pillade lite, väldigt lite.

En sån massa lustigheter som sker. De gör mig lite skrämd, men samtidigt väldigt fascinerad.

Om en himla fin dag

Fy fabian vilket väder! Vilken dag! Fina människor, uppdatering tillsammans med en vän från förr, häng i solen, en galen hund som svalkar sig i en lortig vattenpöl, skratt, grillpremiär, klippor, solnedgång, längtan och så det här.Är man så ny i stan som jag är har man rätt att ta turistiga bilder. Sagolikt vackert var det. Nu är jag så mätt på sol, mat och fint umgänge och kommer sova så himla skönt. Fin dag idag.

Med stora steg

Från tresiffrigt till tvåsiffrigt. 99 dagar kvar till le Sprall kan tänkas komma.

Kolla!

Som nyförlöst i Finland får du det här paketet till ditt pyre. Allt det här! Gratis! Undrar om det betyder att alla nyfödda ser likadana ut. Rolig tanke.

Om att älta

Mobiltelefonen är glödhet idag. Fingrarna på väg att knappa in ett meddelande hela tiden. Nummret sitter kvar i tummen. Men jag lyckas avstyra det.

Man skulle så gärna vilja vara en person som la saker från det förflutna bakom sig. Men inte. Älta. Det är tydligen grejen. Å vad jag inte tycker om det. Försöker muta bort det.

Det finns nämligen inte en chans i världen att det jag maler och ältar någonsin kommer komma tillbaka. För det är tydligen det jag vill. Jag vill att något från det förflutna ska komma tillbaka. Tror jag.

Starka band

Idag träffade jag min syster för en utomhuslunch. Vi köpte med oss varma mackor och aspatamdricka med ut i den bullrigaste av parker, Humlegården eller Humleparken....Vad vet jag, jag är ju bara en tremånaders stabo.

Det är första gången vi bor i samma stad sedan jag lämnade föräldrarboet 1996. Vi pratade om hennes relation och om Sprallen. Om hur man vågar ta beslut och hur saker och ting man inte vet kommer bli bara kommer att ske och om hur man ska våga låta dem ske.

Lunchen gick snabbt och hon var tvungen att återgå till arbetet. Vi kramades hej då, men så kom jag på att jag ville säga åt henne att göra det som känns bäst i maggropen. Det är där sanningen sitter. Följ den. Jag skrek efter henne, men orden försvann i trafikbullret och jag tänkte att ja, jag får säga det till henne en annan dag.

Så när hon slutat jobbet ringde hon. Jag sa att jag just tänkte på henne, för det gjorde jag, och hon sa att hon bara ville tala om hur mycket hon tycker om mig.

Då kom tårarna.

Alltså våra band. Vår kärlek till varandra är starkare än vi någonsin trott. Vi har inte alltid stått varandra så nära, men nu börjar vi nog förstå varandra och se varandra, vilka vi är. Det är så himla starkt.

Älskade Phisen sis!

Försäkringskassan

Fyra gånger idag har du har gjort dina val.

Lyssnat till valen.

Tryckt 2

Tryckt tiosiffrigt personnummer ******-****

Kundtjänst har för tillfälligt hög belastning. Var god försök igen senare.

#f%/u-@$#c¤{%k

Första!

Ok. Då kom den. Första bökiga natten. Sprallen har hittat nya ställen att rikta sina kickar mot. Urinblåsa och tarm. Det är lite diffust var de egentligen träffar, men känslan. Den finns där kan jag lova. Jag har inte kunnat sova på grund av rädslan att jag ska kissa på mig vid en kickattack.

Red alert! Skräcken att drabbas av tillfällg inkontinens är påtaglig kan jag säga. Även om jag vet att det inte är ovanligt och jag vet att det är tillfälligt.
Men.
Vid varje välriktad spark är jag övertygad om att det kommer en liten droppe kiss och jag vet inte hur många gånger jag varit uppe och kontrollerat. Väntat mig att det ska rinna ner längs benen osv. Så var det aldrig.

Alltså är inte det här lite tidigt? Sprallen är ju bara en liten fjant, på netta 800 gram.

Om en idol

Ola Salo är en figur som funnits i mitt liv sedan jag trevande började hitta min egen väg, runt första året på gymnasiet. Nu låter det som jag har en högst personlig relation till honom. Det har jag inte. Även om han figurerade i periferin under Växjötiden. Alltså, jag var inte i närheten ens. Folk i klassen hängde i samma kretsar som Ola and the gang. Ja, skit samma, jag behöver ju inte framföra ett försvarstal för det, eller vad det nu är jag håller på med.

Min första spelningen med The Ark, kanske också är den enda när jag tänker efter. 1997 i Älmhult. Ola i fjäderboa och högblank, svart cat suit i pvc. Sedan dess. Stuck. Då var han expressionisten i mig, som aldrig fick komma fram. Idag ser jag honom mer som en fantastisk konstnär och en människa med en fin insida.

I mina kretsar har The Ark aldrig haft någon som helst status. Den fanan har jag burit själv. Stolt.

SVT visade för ett tag sedan Ola Svensson Superstar som skildrar en människa med så mycket fina tankar att jag bara vill omfamna. Herregud vad jag vill! Eller, jag kan nöja mig med att få prata om de där sakerna med honom. Han pratade tillexempel helt gudomligt om sin flickvän. Sådant gillar man.

Vad kallas det när man har en idol-crush i den här åldern egentligen? Jag är inte äldre än honom så tantsjuk är jag ju inte. Är jag fjortis?

Har skrålat med i de fantastiska körerna i Tell Me The Night is Over. Repeat, repeat, repeat. Och texten sen då. Man blir tårögd.

Längtans blåa blomma