Mamma vs pappa

Ringde tidsbokningen för att försöka ändra tiden för ultraljud så att pappan 80 mil bort kan vara med. Han vill det. Det vill han. Men.

Det var lite märkligt. Barnmorskan som svarade fattade direkt att det var pga att pappan inte kunde närvara som jag ville boka om. Och det är ju bra att man kan boka om och anpassa tiden så alla inblandade parter kan närvara. Men det är ju också frustrerande. Kvinnan tar sig tiden, anpassar sig och gör allt hon kan, vilken tid på dygnet som helst och bryta upp från vilket sammanhang som helst, för att gå på ultraljudstiden hon fått, medan pappan kan välja och tar sig den friheten att prioritera sitt jobb framför livets första hejsanhejsan på lillen där inne.

Nu tror jag inte att min fader till barnet är den första som vill ändra tiden på grund av just jobb. Det finns väl en anledning till att barnmorskan på tidsbokningen så omedelbart kunde säga vad som låg bakom mitt tidsbyte.

Det finns något väldigt frustrerande med att vara kvinna och gravid: Att männen, fäderna hela tiden har sina valmöjligheter. Oändliga! Medan kvinnan vill ombesörja, foga sig och gärna prioritera allt det som händer i hennes kropp. Det finns ett band till det som växer och sker i kroppen som ingen man verkar kunna relatera till.

Jag läser just nu På Smällen: Från A till Bebis av Ann Söderlund och Hanna Rosander. Där berättar Hanna Rosander att hon aldrig skulle klarat sig genom sin graviditet utan sin karl ständigt vid sin sida. När man läser sådant gör det lite ont. När man har sina svaga stunder då gör det ont.

Men å andra sidan kan man kosta på sig att känna sig jävligt stark.

Räknar får

Det råder oenighet kring närvara eller icke närvara vid veckans besök hos barnmorska och livets första ultraljud. Det gör mig sömnlös, dvs. lite rädd och lite ensam.

Ur dagbok 2010.01.13

Hon hällde upp vatten i en ynklig platsmugg och serverade mig det 200mg tillintetsägande piller som skulle sätta stopp för fostret att fortsätta växa och utvecklas. Men när jag la pillret på tungan, tog första klunken och slöt ögonen förvandlades det till en 200 kilos stoppkloss. En ångestkloss.
Det gick inte. Jag var inte redo. Det var inte mitt beslut. (...) I tårar. Svettfuktig hand i barnmorskans.

Kvinnodagen

Dagen till ära tycker jag att man kan kosta på sig att sprida lite power medsystrar emellan.

Även om Janis Joplin bar på en trasig och sargad själ och kanske inte var den största av kvinnliga förebilder, så är hon en av de största för mig. Hennes musik är styrka och jävlar anammar.
Glad kvinnodag! Klicka på bilden o lyssna!

Att samordna

Det här med att bli gravid oplanerat har, även när man tagit sig igenom den mest ambivalenta perioden, sina svårigheter. Jag och pappan till sprall lever inte ihop. Vi gjorde slut innan jag fick veta att jag var i det välsignade tillståndet, vilket såklart försvårade en hel del. Nu försöker vi så gott vi kan att lösa det här på varsit håll, som så småningom och förhoppningsvis blir på samma håll om du förstår vad jag menar. Att avståndet som idag är ca 80 mil ska krympa avsevärt.

På fredag är det ultraljud. Det första spännande, ofantligt läskiga och nervpirrande mötet med sprallen. Pappan vill så klart vara med. Jag vill såklart att han ska vara med, mest för hans egen skull. Men 80 mil är 80 mil och ett jobb är ett jobb. Det här kan vara ett problem som fått orimliga proportioner på grund av sprittande gravidhormoner, men jag tycker inte ens att det ska vara ett problem att ta sig till ultraljudet. Kan det inte bara vara självklart?

Hormontrassel?

Oh, the sweetness of ups and downs.

Att passa på

Innan kaggen blir alltför stor och otymplig har jag bestämt mig för att passa på att njuta av att kunna göra allt som jag gillar att göra. En sådan sak är att ligga på mage och sova. Eller såhär; det bästa jag vet är att rulla över från ryggläge till mage just när jag vaknat. Så såg det ut den här söndagmorgonen, men. MEN. Det sa ifrån. Någonting inifrån sa åt mig att det var ohyggligt olämpligt att ligga på mage och päsa. Typiskt. Redan?

Tiden

17 veckor 3 dagar.

Längtan

Är nog inte ensam om att längta efter våren. Här är två ganska taskiga bilder, men innehållet, åh innehållet! Det är vår. Våren 2009. Den var fin den.

Det här med att vara gravid, del 1

Av alla hormoner som är i farten just nu är det här det minst omtyckta. En personlig icke-favorit.
Glömsk, slö i hjärnan nära på ointilligent, ökar trötthet och oro och gör att du går upp i vikt, gör magen svullen, full av gaser och förstoppad.

Med alla de här sköningarna till gravidsällskap så känns det ändå bra skönt att det finns något att skylla det på - Progreseronet! Tydligen hämmar det blodtillförseln och din förbrukning av syre och glykos. Därför slöar hjärnan till och funka långsammare, liksom tarmsystemet och allt annat som stannar av.

Det här med att känna sig ointillegent är verkligen ett problem. Ord försvinner, tappas, fattas hela tiden. Otroligt frustrerande eftersom jag behöver mina ord i mitt jobb om dagarna. Tur jag har en kollega som känner mig så väl att jag aldrig behöver avsluta en mening. Hon förstår ändå. kan liksom läsa vart jag är på väg.

Antar att det är till för att man ska ta det lite lugnt...Kanske inte kunna tänka, prata och reflektera kring en massa andra världsliga ting. Eftersom bristen på ord och snabbtänkthet är så total tvingas man in i den här gravidbubblan, där det enda man kan och förmår formulera sig någorlunda vettigt om är just gravidlivet: Magen, bebis, snärtar i magen, expansionen, svullnad, gaser, ömma bröstvårtor och the never ending story.

Det är lite tröttsamt, det är det.

Men tydligen finns det en god funktion med det här hormonet ändå. Det förhindrar sammandragningar. När förlossningen närmar sig sjunker halten progresteron och då är det fritt fram för livmodern att dra ihop sig och göra klart för delivery

Något som det luriga progresteronet inte lyckats med är att minska suget på sex, som det sägs påverka negativt. Där har något gått mycket fel. Har nog sällan kännt mig så viril som nu och eftersom min situation ser ut som den gör, dvs utan en stadig relation till barnets fader, blir det ibland lite jobbigt. Bara att härda ut.

Omstart

Ok, sedan jag la upp den här bloggen har jag funderat fram och tillbaka om jag verkligen vill och ska fortsätta med den. Nu har jag tänkt klart och ja, det ska jag. Jag fortsätter.

Tycker det blev ett knöligt första inlägg. Det är svårt att återge en sån snurrig upplevelse så att den faktiskt får en rimlig innebörd för den som läser. Den lämnas till den bok jag en gång kommer skriva istället. Från och med nu finns ingen kronologi i inläggen.

Med våren i faggorna och det första sprallet som gjort sig påmint i magen kan inget gå fel.

Följ me vettja!