Det här med att bli gravid oplanerat har, även när man tagit sig igenom den mest ambivalenta perioden, sina svårigheter. Jag och pappan till sprall lever inte ihop. Vi gjorde slut innan jag fick veta att jag var i det välsignade tillståndet, vilket såklart försvårade en hel del. Nu försöker vi så gott vi kan att lösa det här på varsit håll, som så småningom och förhoppningsvis blir på samma håll om du förstår vad jag menar. Att avståndet som idag är ca 80 mil ska krympa avsevärt.
På fredag är det ultraljud. Det första spännande, ofantligt läskiga och nervpirrande mötet med sprallen. Pappan vill så klart vara med. Jag vill såklart att han ska vara med, mest för hans egen skull. Men 80 mil är 80 mil och ett jobb är ett jobb. Det här kan vara ett problem som fått orimliga proportioner på grund av sprittande gravidhormoner, men jag tycker inte ens att det ska vara ett problem att ta sig till ultraljudet. Kan det inte bara vara självklart?
Hormontrassel?
Oh, the sweetness of ups and downs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar