Det här med att vara gravid, del 1

Av alla hormoner som är i farten just nu är det här det minst omtyckta. En personlig icke-favorit.
Glömsk, slö i hjärnan nära på ointilligent, ökar trötthet och oro och gör att du går upp i vikt, gör magen svullen, full av gaser och förstoppad.

Med alla de här sköningarna till gravidsällskap så känns det ändå bra skönt att det finns något att skylla det på - Progreseronet! Tydligen hämmar det blodtillförseln och din förbrukning av syre och glykos. Därför slöar hjärnan till och funka långsammare, liksom tarmsystemet och allt annat som stannar av.

Det här med att känna sig ointillegent är verkligen ett problem. Ord försvinner, tappas, fattas hela tiden. Otroligt frustrerande eftersom jag behöver mina ord i mitt jobb om dagarna. Tur jag har en kollega som känner mig så väl att jag aldrig behöver avsluta en mening. Hon förstår ändå. kan liksom läsa vart jag är på väg.

Antar att det är till för att man ska ta det lite lugnt...Kanske inte kunna tänka, prata och reflektera kring en massa andra världsliga ting. Eftersom bristen på ord och snabbtänkthet är så total tvingas man in i den här gravidbubblan, där det enda man kan och förmår formulera sig någorlunda vettigt om är just gravidlivet: Magen, bebis, snärtar i magen, expansionen, svullnad, gaser, ömma bröstvårtor och the never ending story.

Det är lite tröttsamt, det är det.

Men tydligen finns det en god funktion med det här hormonet ändå. Det förhindrar sammandragningar. När förlossningen närmar sig sjunker halten progresteron och då är det fritt fram för livmodern att dra ihop sig och göra klart för delivery

Något som det luriga progresteronet inte lyckats med är att minska suget på sex, som det sägs påverka negativt. Där har något gått mycket fel. Har nog sällan kännt mig så viril som nu och eftersom min situation ser ut som den gör, dvs utan en stadig relation till barnets fader, blir det ibland lite jobbigt. Bara att härda ut.