Missunsamhet

Efter idag tycker jag det är orättvist att folk som ändå bara fotar med automatisk inställning på sin digitala systemkamera faktiskt har en och inte jag. Hu!

Mama plockar poäng

Mama var inte så farlig den här gången. Kanske det beror på budgetspecialen som trängt ut de annars snordyra prylarna, eller reportagen om vanliga dödliga. Jag är till och med lite nöjd. Inte helt tillfredsställd, men nära nog.

Artikeln där farmödrar, eller snarare Amelia Adamo, ger tips till den yngre föräldragenerationen stämmer på pricken överens med min egen uppfattning.

Farmoderns fyra tips förkortade och tolkade av mig:

#Lägg ner det nojiga curlingbeteendet.
#Släpp kontrollfreaket i dig och tillåt dig ta saker lite mer som de kommer.
#Koppla bort inredning- och prydlighetshetsen.
#Tagga ner. Man behöver inte ha perfekta boendet, perfekta jobbet, perfekta kroppen, perfekta vänkretsen.

Präktiga utmaningar

Idag ska vi vara ett av de där störiga ekipagen i klunga. De som proppar igen gångbanor, blockerar ett helt fik och fyller luften med konstiga dofter och hög ljudnivå.

Jag är nästan nervös. Tänk att det ska vara så stor grej för mig att umgås med mammor och barn i grupp. Jag har ju liksom tagit klivet över till andra sidan. Förut kunde jag irritera mig på de där grupperna och den plats de upptog. Nu är jag där själv och det krockar i skallen på mig. För jag irriterar mig fortfarande på dem.

Samma sak med gravid- och mammabloggar. Finns det något präktigare?! Man läser så klart det man är intresserad av och det man har behov av och trots att jag själv driver just en sådan blogg, som inte så sällan dryper av präktighet, tycker jag fortfarande att det är den präktigaste typen av bloggar alla kategorier.

Hur kommer det sig att graviditeter och moderskap uppfattas som präktigt? En del bloggare känner det på sig, att nu är präktigheten nära, och vill inte uppfattas som uppblåsta, självupptagna preggos och ber om ursäkt för att det nya upptar var och varannat inlägg. Det är ju inget konstigt med det, att graviditeten upptar det mesta av ens vakna tid för det gör ju det, men ändå kan man inte stå för det riktigt och måste ursäkta sig. Sänks statusen på bloggen om man driver en med inslag av graviditetsnojor, inköp av skötbord och förlossningsrädslor?

En av livets stora frågor antar jag....

I alla fall. "Mina" mammor är himla trevliga och jag behöver lära känna lite folk. Kanske jag kan lära mig slappna av i det här så småningom.

Hjärnsläpp

Det ligger en högljudd krabat på golvet och gastar. På radion Ring P1.

Försök behålla vettet i den kakafonin.

Kicken

Medan jag går och försöker anpassa mig till mammor i grupp på öppna förskolan kan ni testa det här. Rena meducinen för den trötta.Skala berget med apelsiner, morötter och citron.

Stoppa i juicemaskin.

Drick!

Förundran

Den här mäniskan är inte mer än en skit hög och ändå kan han så mycket. Till exempel grabba tag i en sladd till skrivaren. Dags att börja tänka barnsäkert kanske. I dessa särskrivningarnas tider är det inte skithög jag menar utan en skit hög.

Perspektivskifte

När en kompis till mig blev förälder för ett par år sedan uttryckte hon på sin facebook-status att det här med barn är fan inte grejen. Magstarkt tyckte jag då och det tycker jag fortfarande, men nu kan jag ändå förstå vad det var hon kände.

För mig är nog barn grejen ändå. Någonstans är det han som gett livet en meningsfull betydelse. Det är en formulering jag sällan tagit till mig tidigare. Men så ÄR det. Och det utan att bli totalt självuppoffrande och glömma sin egen identitet bakom det nya uppdraget som förälder. För tillfället är det nog rätt mycket så eftersom det inte finns varken tid eller ork att bejaka de egna intressena så värst. Men snart.

Längt

Det här har jag velat skriva sedan trailern började rulla på SVT.

Hanna Hellquist på TV. En egen serie om lycka. Det kan inte annat än bli bra. Hon är grym på så många sätt. Bara meritlistan: Författare, krönikör, Morgonpasset i P3-profil och en dessutom en stor personlighet. Totalt uppriktig och mänsklig. Kanske är det hennes värmländska dialekt som gör att hon känns genuin, uppriktig och bonnförnuftigt knasig. Jag struntar i vilket. Hon är grym och är en av få som är värd en helt egen programserie på TV.

Jakten på lycka börjar 18:e januari på SVT2.

Jag hejar på henne.

Tacket

Alltså sicka läsare jag har! Skulle just gå och lägga mig när jag ser att signaturen Buskis Blog skickat ett mail med mitt raderade inlägg som fanns i hennes feed. Hurra! Så himla snällt.

Här kommer det dådå. God natt.

Sentimental, vemodig, ältande. Det är jag det.

Jag brukar undvika att avlägga nyårslöften men ett mål jag har för det här året är att acceptera det som varit och inte gå runt och tänk om:a så helsikes mycket. Det är dränerande för både kropp och själv. Främst själen tar stryk av sådant. Men något som måste bearbetas (ett annat ord för älta, vara sentimental och vemodig) är 2010 för det ligger så nära och det är fortfarande vansinnigt känslomässigt.

Både jul och nyår var så surrealistiska. De högtiderna var inte lajbans förr förra året precis, inte det minsta, och när jag såg på min son i tomteluva nu i julas kunde jag liksom inte fatta att det blev så här bra och att han är så underbart fin. Och han är min och det är nästan inte klokt alltså.

Löftet version 2.0

Men alltså...min hjärna börjar nog ta lite stryk av den här sömnbristen. Förutom att torrkoka fyra ynka potatisbitar som skulle bli puré hamnade ca varannan tugga av min middag på golvet, glömt av att barnet lekt med en pappersservett som han, när jag vänder mig om, tuggar bitar av och säkert lyckats få ner en och annan i magen också och nu raderade jag ett inlägg om vad som är viktigt det här året. Orka skriva om.

I korthet handlade det om att det är hög tid att sluta upp med velighet, vara sentimental och vemodig och istället lägga det gamla bakom sig och att jag inte fattar att jag har en son som är så fin och att allt blev så bra ändå att jag började gråta på både jul- och nyårsafton eftersom de högtiderna föregående år var riktigt pissiga och nu var det så märkligt och surrealistiskt, men ändå så fint. Så.