TV-tips!

Apropå amning. Det går ju inte göra så mycket annat än att se på tv medan man ger di. Jag har en ny favorit som jag vill tipsa om. McLeods Daughters på Kanal 9 kl. 11.20 på vardagarna. Relationer, dramer och öden på en ranch i Australien (någonstans - stort land..). Jag får inte nog och nu hittar jag den på box också. Hurra!

Obs! Bilden gör inte serien rättvisa. Hehe

Hjältinnan

Kommentarer jag alltid får när jag säger att pojken käkar väldigt ofta är ett unisont Ja men varför ger du inte ersättning? Du behöver inte uträtta hjältedåd och amma på det viset.

Det är en kommentar som provocerar mig. Jag har aldrig ens tänkt i banorna att jag skulle fortsätta amma, trots slitet det innebär, bara för att jag vill uppnå nåt slags hjältinnestatus. Så mycket martyr har jag inte ens i mig. Jag resonerar så här:

Jag har mat i överflöd. Jag har inte tid i överflöd men jag har faktiskt tid för amning. Den tidsbrist jag känner handlar mer om saker jag vill göra för mig, men så ser inte livet ut riktigt med en sex veckors bebis. Han käkar och blir nöjd och då blir jag nöjd. Allt flyter på bra och därför ser jag ingen anledning att ge ersättning i stället. Klart det är apjobbigt emellanåt, amma är verkligen slitigt. Men den dagen jag verkligen inte pallar, då är jag inte det minsta främmande för ersättning.

Alla mammor är hjältinnor ändå. Ammande eller ej. Sluta provocera mig.

En sällsynt bild. En Ludwig snuttandes på napp istället för bröst.

Dagens botten

Mat för en nybliven mjölkko är inte lätt alltså.

Man har en unge som på en riktigt intensiv dag gladeligen kränger i sig mjölk var och varannan timme. Det kräver sin påfyllning annars svimmar mamman av energibrist.

Det märkliga med det här är att suget efter skräpmat är ENORMT. Alltså verkligen stort. Skräp och socker och allt som är onyttigt. Och så vill man käka lika ofta som lilla ongen vill ha di och man har inte tid att riktigt äta själv så man står vid diskbänken och karvar i en färdiggrillad kyckling (bergis en massa E-ämnen i den) och styckfrysta klyftpotatis som man just tagit ut ur ugnen (bergis en massa E-ämnen i dem) till det har man en färdig sås på flaska (garanterat hundra E-ämnen!).

Det där trycker man i sig i en rasande fart för man vet aldrig när den där lilla krabaten behagar slå upp de små igen. Påföljderna blir en gasbildning av astronomiska mått. Sånt är aldrig trevligt.
Det här är ohållbart men ganska så tillfälligt, faktiskt. Så dåligt brukar jag inte äta, men det dåliga, dåliga samvetet. Av alla de där e:na kommer ungen säkert få en massa sjukdomar och försvagat immunförsvar och allt vad det nu sägs man kan få och jag som redan efter frukosten satt i mig första köpekakan...E E E!!!

Det här var det lägsta av det lägsta. Jag som inte ens gillar färdiggrillad kyckling.

Skalar en morot och hoppas att det väger upp det hela en smula.

Efterlysning: En kokbok för ammande människor
Trots mammans kulinariska fadäser verkar han växa och må bra. Ett helt kilo tyngre och hela fem centimeter större sedan födseln. More to love!

Pappatid

Det är inte lätt att plötsligt vara två om att sköta om ett barn.

Jag och rödtotten är hos pappan i staden i norr. Det känns fint att de två också får en kontakt, men det är inte helt utan att viss friktion uppstår.

De veckor som jag och liten haft tillsammans har gett oss en kontakt, förtroende och känsla för varandra som ligger mil före den han har med sin pappa. Jag måste bita mig i tungan, sätta mig på händerna, blunda och andas djupt för att inte hela tiden lägga mig i hans, pappans metoder. Allt tar mycket längre tid än när jag gör det, men han måste få känna att han behärskar det här han med, visst?!

Lätt är det inte, men det känns viktigt så jag fortsätter bita mig i tungan, sätta mig på händerna, blunda och andas djupt.

Om dagen

Oh blödigheten. Kolla lite bloggar som skrivs av gravida och kan inte fatta att jag varit där. Att jag i v. 20 borde gått upp ca 4-5kg. Att jag börjar känna av fogarna, hur barnet växer och hur man längtar och väntar och allt är så spännande och overkligt men ändå så fasligt naturligt att man egentligen inte reflekterar över det. Det är stort och märkvärdigt, det är vad det är.

Härom dagen vågade jag titta på min förlossningsjournal för första gången. Gläntade lite på dörren som jag stängde efter dagarna på BB. Jag hade bearbetat klart. Han kom ut med hjälp av klocka. Värkarna var inte tillräckligt starka och efter både värkstimulerande och epidural började även bebis bli trött och hjärtljudet sjönk och mekonium kom. Inget ovanligt alls. Men jag minns de två försöken med sugklockan som ett övergrepp. Därför vågade jag inte läsa journalen förrän nu.

Förlossningen var inte svår, inte alls. Den började hur lugn och fin som helst. Var öppen 6 cm när vi kom in och kunde andas igenom värkarna på ett kontrollerat sätt fram till jag var öppen 8-9 cm. Sen hände inget med. I ett par timmar stod det stilla på 9. Då sattes värkstimulerande in och det lugn jag känt tidigare vändes till ett inferno av värkar utan uppehåll. Lustgasen åkte fram men räckte inte långt. Epiduralen blev en räddare från värkdöden och medan den sattes in var jag hög som ett hus. Märkliga tankar flög genom skallen. Narkosläkaren var en kvacksalvare på ett Full moon party på en strand i Goa, undersköterskan ville bara att jag skulle få mer ont och vred upp flödet på det värkstimulerande droppet, barnmorskan tog sig en shot av något. Det var kaos i min skalle och mitt i det tittar jag upp för att se om det verkligen var så illa som jag föreställde mig (låg jag verkligen på ett skitigt golv i en hydda i Goa?!) och där ser jag finaste pappan sitta, som i en tunnel. Långt bort från mig men ändå precis bredvid, likblek.

Solen gick upp och jag tänkte att det skulle vara så himla fint om barnet föddes i den disiga gryningen. I min dimmiga skalle! Det skulle hinna bli grådaskig förmiddag och mitt underliv skulle blivit uttänjt av kvinnohänder innan han kom.

Att sätta in den där klockan. Och att vara barnmorska eller det är väl en läkare som gör't, men ändå att sätta in den och orsaka någon så mycket smärta och ändå kunna fortsätta kontrollera situationen och slå ifrån sig de skrik som slår emot dem. Alltså barnmorskor är mina hjältar från och med den dagen, även om jag hade kunnat sparka ner dem när de höll på som värst.

Sen drogs han ut på två sug. Jag hade inga som helst krystvärkar till hjälp. Livmodern hade stängt fabriken och gått hem för länge sedan. Oh fy faen min skapare vad jag skrek tills han kom. Slemmig liten hand i min och skrik blev tårar.

Och amningen går bra?

Mjölkmaskinen

Aldrig sinande. Det fullkoligt flödar. Genom amningskupor och allt.

Det bästa som hänt

Alltså det här med barn och att bli mamma. Blows my mind. Hjärtat svämmar över av kärlek, på alla håll o kanter.

Ludwigen är fyra veckor och två dagar idag. En liten lort, men ändå. Det känns som om jag känner honom utan och innan, samtidigt är vi totala främlingar för varandra.

Åh det är så jäkla härligt läskigt och underbart på samma gång.

Just nu har han gått in i någon form av fas tror jag. Röjer som tusan i sömnen. Drömmer, ålar, skriker och har sig. Det oroliga mammahjärtat klarade det dåligt i början men nu vet det, hjärtat. Han mår bra. Det är normalt...som vanligt ni vet. Allt som har med graviditeter och bebisar att göra: Normalt.

Om nya rutiner

Hej å hå. När man glömt köpa bindor kan man ju alltid snurra ihop lite toapapper och knöla ner i trosan. Men hur gör man när man glömt köpa blöjor till lilla killen? Tror inte en toapappersskaplse kommer do the trick va?! Hu, min hjärna. Stackars barn.

Snart...

...är jag tillbaka här igen. Ska bara bubbla in mig lite till.

8 dagar

Liten rödtotte på 3180 g & 51 cm lång.

Han kom till slut. Världens finaste Ludwig. Att man bara kan känna så mycket kärlek, det är obegripligt.