Om dagen

Oh blödigheten. Kolla lite bloggar som skrivs av gravida och kan inte fatta att jag varit där. Att jag i v. 20 borde gått upp ca 4-5kg. Att jag börjar känna av fogarna, hur barnet växer och hur man längtar och väntar och allt är så spännande och overkligt men ändå så fasligt naturligt att man egentligen inte reflekterar över det. Det är stort och märkvärdigt, det är vad det är.

Härom dagen vågade jag titta på min förlossningsjournal för första gången. Gläntade lite på dörren som jag stängde efter dagarna på BB. Jag hade bearbetat klart. Han kom ut med hjälp av klocka. Värkarna var inte tillräckligt starka och efter både värkstimulerande och epidural började även bebis bli trött och hjärtljudet sjönk och mekonium kom. Inget ovanligt alls. Men jag minns de två försöken med sugklockan som ett övergrepp. Därför vågade jag inte läsa journalen förrän nu.

Förlossningen var inte svår, inte alls. Den började hur lugn och fin som helst. Var öppen 6 cm när vi kom in och kunde andas igenom värkarna på ett kontrollerat sätt fram till jag var öppen 8-9 cm. Sen hände inget med. I ett par timmar stod det stilla på 9. Då sattes värkstimulerande in och det lugn jag känt tidigare vändes till ett inferno av värkar utan uppehåll. Lustgasen åkte fram men räckte inte långt. Epiduralen blev en räddare från värkdöden och medan den sattes in var jag hög som ett hus. Märkliga tankar flög genom skallen. Narkosläkaren var en kvacksalvare på ett Full moon party på en strand i Goa, undersköterskan ville bara att jag skulle få mer ont och vred upp flödet på det värkstimulerande droppet, barnmorskan tog sig en shot av något. Det var kaos i min skalle och mitt i det tittar jag upp för att se om det verkligen var så illa som jag föreställde mig (låg jag verkligen på ett skitigt golv i en hydda i Goa?!) och där ser jag finaste pappan sitta, som i en tunnel. Långt bort från mig men ändå precis bredvid, likblek.

Solen gick upp och jag tänkte att det skulle vara så himla fint om barnet föddes i den disiga gryningen. I min dimmiga skalle! Det skulle hinna bli grådaskig förmiddag och mitt underliv skulle blivit uttänjt av kvinnohänder innan han kom.

Att sätta in den där klockan. Och att vara barnmorska eller det är väl en läkare som gör't, men ändå att sätta in den och orsaka någon så mycket smärta och ändå kunna fortsätta kontrollera situationen och slå ifrån sig de skrik som slår emot dem. Alltså barnmorskor är mina hjältar från och med den dagen, även om jag hade kunnat sparka ner dem när de höll på som värst.

Sen drogs han ut på två sug. Jag hade inga som helst krystvärkar till hjälp. Livmodern hade stängt fabriken och gått hem för länge sedan. Oh fy faen min skapare vad jag skrek tills han kom. Slemmig liten hand i min och skrik blev tårar.