Man har en unge som på en riktigt intensiv dag gladeligen kränger i sig mjölk var och varannan timme. Det kräver sin påfyllning annars svimmar mamman av energibrist.
Det märkliga med det här är att suget efter skräpmat är ENORMT. Alltså verkligen stort. Skräp och socker och allt som är onyttigt. Och så vill man käka lika ofta som lilla ongen vill ha di och man har inte tid att riktigt äta själv så man står vid diskbänken och karvar i en färdiggrillad kyckling (bergis en massa E-ämnen i den) och styckfrysta klyftpotatis som man just tagit ut ur ugnen (bergis en massa E-ämnen i dem) till det har man en färdig sås på flaska (garanterat hundra E-ämnen!).
Det där trycker man i sig i en rasande fart för man vet aldrig när den där lilla krabaten behagar slå upp de små igen. Påföljderna blir en gasbildning av astronomiska mått. Sånt är aldrig trevligt.
Det här är ohållbart men ganska så tillfälligt, faktiskt. Så dåligt brukar jag inte äta, men det dåliga, dåliga samvetet. Av alla de där e:na kommer ungen säkert få en massa sjukdomar och försvagat immunförsvar och allt vad det nu sägs man kan få och jag som redan efter frukosten satt i mig första köpekakan...E E E!!!
Det här var det lägsta av det lägsta. Jag som inte ens gillar färdiggrillad kyckling.
Skalar en morot och hoppas att det väger upp det hela en smula.
Efterlysning: En kokbok för ammande människor
Trots mammans kulinariska fadäser verkar han växa och må bra. Ett helt kilo tyngre och hela fem centimeter större sedan födseln. More to love!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar