Om igen

Kollar bilder i brist på annat. Älskar sommarstugetoaletter med tapeter från 70-talet. Längtar tillbaka och vill ha sommar och sol. Om och om igen.

Boktips

För dig i väntans tider kan jag rekommendera att läsa de här två böckerna.

Den konkreta
Den lite mer tillåtande.

Vad man gör...

...i väntan på nedkomst.
Jo man fyller frysen med bjudfika i form av äppelkaka och syltkakor. Matpajer, köttfärssås och färdiga köttbullar.

Man går långa promenader, lite längre än man egentligen pallar med i förhoppning om att uppnå minsta lilla tecken på igångsättning.

Man läser böcker man aldrig läste klart.

Man fantiserar om det nya som ska komma.

Man äter glass. Man äter.

Man hänger i solen.

Man sover vilken tid på dagen man vill.

Man färgar håret.

Man besvarar frågvisa sms: "Nä, inget på gång".

Man duschar extremt länge.

Man rättar till mattan under tv-bordet som bara vill kana iväg. Ca 25 ggr om dagen skulle jag tro.

Man stör sig mycket på den lilla boytan som ska rymma två vuxna människor.

Man tänker på andnig. Avslappning. Jag är dålig på det. Hjälp!

Man känner efter. Oj vad man känner efter alltså. Minsta lilla spänning i magen...Vänta lite nu...Kanske var det....Men nähä, inte den här gången heller.

En grej jag undrar över är det lilla knäppet som hörs då och då från magen. Har hört att det kan knäppa till just när vattnet går, men här går ju inget vatten. Det bara knäpper.

Nobody's perfect

Ge mig vin o nikotin.

Barnet på internet

Det här är något jag funderar på en del just nu. Jag velar fram och tillbaka. Jag tror inte jag skulle vilja upptäcka i säg tonåren, att mina föräldrar lagt ut bilder på mig för allmän beskådan när jag var liten.

Men samtidigt...

Det här tål att tänkas på.

Om kroppen

Det här är en bild jag i vanliga fall, alltså som ogravid inte skulle lägga upp i ett offentligt forum som det här. Men nu finns det en poäng. Jag blir så less när nyförlösta mammor redan under första veckan börjar snacka om hur tjocka de blivit, hur mycket de har eller inte har att förlora i vikt, hur mycket eller lite bristningar de lyckats klara sig undan med, hur äckligt det är med löst hängande mage osv.

De flesta gravida påverkas såklart av viktuppgången och av kroppens nya former. Inget konstigt med det när man kan öka 15-30 kilo på ca 6 månader eller så. Det är inte kul, det är det inte, det kan vem som helst räkna ut.

Det är svårt att skriva om saker som har med graviditet att göra för allt låter så makalöst präktigt. "Jag gjorde såhär, jag gjorde si och det var det bästa, men så kan man ju inte göra och tyckande hit och dit om si och så..." Jag vill inte skriva någon på näsan, men jag kan inte låta bli att tycka det är sorgligt när en gravid kvinna undviker att äta det hon vill för att hindra de extra kilona från att sätta sig.

Under graviditeten har min filosofi har sett ut såhär: Är du sugen eller hungrar efter något särskilt så kanske det är så enkelt att kroppen behöver just det och då har jag gett efter och stillat begäret (så långt det varit möjligt). Och nu snackar jag inte om frosserier. Det kanske bara behövs en munsbit. Jag har varit noga med fibrer, frukt och grönsaker varje dag, men jag har varit mer än tillåtande när det gäller sötsaker. Det har varit kakor och bakverk galore! Nästan dagligen!

Anledningen till att jag gett efter är för att jag tror att jag blir gladare av att inte sätta upp en massa förbud för mig själv. Att vara gravid är en tid av begränsningar på så många andra områden så varför inte tillåta sig att äta det man vill och må bra, så länge man mår bra av det? Funktionen din kropp har under en graviditet är helt makalös och fantastisk. Det finns en anledning till varför sugen kommer och till att du lägger på dig extra kilon. Du bär på ett liv som behöver det. Det är naturligt.

Två bloggare vars graviditeter jag följt är Katrin Zytomierskas och Linda Rosing (tro't eller ej, men varje graviditet verkar bli intressant när man själv är havande). Båda är två exempel på tjockfobiker. Det gick inte fortsätta läsa när de började bli maniska och besatta av sin vikt. Från den ena bloggen hördes dessutom att tjocka människor är bland det äckligaste som finns. Ett så sorgligt självförakt när ens kropp just genomgått en av livets finaste prestationer. Det är märken som sitter kvar i kroppen, som minnen.

Jag önskar, hoppas och tror att jag kommer ta det med ro, att jag kan se på mitt barn och min kropp och vara stolt över vad den gett mig.

Idag är dagen

Så tårig och lipig och blödig och orolig. Känns att det är något på gång, men inte mycket fysiska känningar alls, tyvärr. Bara sammandraganingar och en och annan starkare, värkande känsla...Inget mer än så.

Så nära men ändå så långt borta.

På tisdag är det fullmåne och då föds det fler barn, säger statistiken. Då kommer nog det lilla livet. Jag tror på det.

Färdigt

Sängen är bäddad...

...Ninen sitter här och väntar...
...liksom de här kompisarna...

...och en massa fina kläder...

Komma ut nu?

Ge mig oxytocin

Listan på igångsättningsmetoder kan nu utökas med de här. De låter rimliga tycker jag,

• Stimulering av bröstvårtorna frisätter hormonet oxytocin och kan hjälpa till att starta förlossningen. Sannolikheten för att det ska fungera är störst om livmodermunnen är mogen och redo att öppnas, annars verkar det bidra till att påskynda mognadsprocessen. Det finns ingen regel för hur mycket eller hur frekvent stimulering av bröstvårtorna som behövs för att stimulera värkarna.

• Promenader är ett annat vanligt råd. Förklaringen kan vara att det invändiga trycket från barnets huvud mot livmoderhalsen stimulerar frisättningen av oxytocin, vilket man tror kan sätta igång förlossningen. Om barnet inte är fixerat eller ligger högt upp i bäckenet kan promenaderna också göra att barnet lägger sig i ett bättre läge, vilket ökar sannolikheten för att förlossningen ska starta av sig själv.

• Alternativa behandlingsmetoder Vissa kvinnor tror att alternativa behandlingsmetoder, som akupunktur eller reflexologi, kan hjälpa till att få igång saker och ting. Lyssna inte på förslag som att använda laxermedel som ricinolja eller vattenlavemang, vilket stimulerar tarmrörelserna. Det kan leda till obehag, ibland vara smärtsamma och leda till komplikationer som infektioner eller uttorkning.

Nu ska jag ta mig en igångsättande promenad. Det där med att nypa i bröstvårtan känns som att man kommer få nog av senare ändå.

Overkligt

Tre dagar är inte mycket, det är det inte. Men här syns inte ett endaste tecken på att det skulle komma en liten sprallunge så vi väntar lite till.

Har tänkt på så många saker jag skulle vilje skriva om här men det är hela tiden en massa annat som kräver min uppmärksamhet och när jag är klar med det finns det ingen ork eller lust. Just idag har jag kunnat ta det ganska lugnt och jag har funderat och formulerat i skallen, men jag går mest runt i en overklighetsdimma. Det är så overkligt att jag ska föda ett barn.

När jag kommer på mig själv med den där overklighetskänslan tänker jag att jag varit dum mot mig själv som inte tagit det lugnare och gått in för uppgiften, dvs förlossningen mer grundligt. Det tänker jag mycket på idag. Att jag ska föda ett barn. Jag går in i garderoben och tittar på pyttekläderna som ligger där. Kikar ner i spjälsängen som stått färdig i flera veckor nu....men det vill liksom inte falla in i skallen på mig. Men så kanske det är för de flesta blivande mödrar så här nära inpå. Rampfeber liksom.

Har försökt packa den där BB-väskan i flera veckor och när jag bestämde mig för att ta tag i saken på allvar så finns det inte i min hjärna vad fasen jag ska ha med mig i den där. Vad sätter man på sig som nyförlöst? Mjukiskläder klart, men vilka och hur varma och vad, vad, vad?

I alla fall. Ikväll ska jag få träffa min fina syster som jag inte sett på nästan en månad. Det ska bli skönt. Äta mat, skvallra, skratta och gnälla på folk i vår omgivning.

Just ja, saker jag tänkt jag vill skriva om är graviditeter och prestationsångset. Graviditeter, kvinnor och kilon. Graviditeten och ensamheten, för och om alla ensamma gravida. Jag går igång väldigt på samtliga ämnen, men jag måste spara det till ett senare tillfälle.