Om kroppen

Det här är en bild jag i vanliga fall, alltså som ogravid inte skulle lägga upp i ett offentligt forum som det här. Men nu finns det en poäng. Jag blir så less när nyförlösta mammor redan under första veckan börjar snacka om hur tjocka de blivit, hur mycket de har eller inte har att förlora i vikt, hur mycket eller lite bristningar de lyckats klara sig undan med, hur äckligt det är med löst hängande mage osv.

De flesta gravida påverkas såklart av viktuppgången och av kroppens nya former. Inget konstigt med det när man kan öka 15-30 kilo på ca 6 månader eller så. Det är inte kul, det är det inte, det kan vem som helst räkna ut.

Det är svårt att skriva om saker som har med graviditet att göra för allt låter så makalöst präktigt. "Jag gjorde såhär, jag gjorde si och det var det bästa, men så kan man ju inte göra och tyckande hit och dit om si och så..." Jag vill inte skriva någon på näsan, men jag kan inte låta bli att tycka det är sorgligt när en gravid kvinna undviker att äta det hon vill för att hindra de extra kilona från att sätta sig.

Under graviditeten har min filosofi har sett ut såhär: Är du sugen eller hungrar efter något särskilt så kanske det är så enkelt att kroppen behöver just det och då har jag gett efter och stillat begäret (så långt det varit möjligt). Och nu snackar jag inte om frosserier. Det kanske bara behövs en munsbit. Jag har varit noga med fibrer, frukt och grönsaker varje dag, men jag har varit mer än tillåtande när det gäller sötsaker. Det har varit kakor och bakverk galore! Nästan dagligen!

Anledningen till att jag gett efter är för att jag tror att jag blir gladare av att inte sätta upp en massa förbud för mig själv. Att vara gravid är en tid av begränsningar på så många andra områden så varför inte tillåta sig att äta det man vill och må bra, så länge man mår bra av det? Funktionen din kropp har under en graviditet är helt makalös och fantastisk. Det finns en anledning till varför sugen kommer och till att du lägger på dig extra kilon. Du bär på ett liv som behöver det. Det är naturligt.

Två bloggare vars graviditeter jag följt är Katrin Zytomierskas och Linda Rosing (tro't eller ej, men varje graviditet verkar bli intressant när man själv är havande). Båda är två exempel på tjockfobiker. Det gick inte fortsätta läsa när de började bli maniska och besatta av sin vikt. Från den ena bloggen hördes dessutom att tjocka människor är bland det äckligaste som finns. Ett så sorgligt självförakt när ens kropp just genomgått en av livets finaste prestationer. Det är märken som sitter kvar i kroppen, som minnen.

Jag önskar, hoppas och tror att jag kommer ta det med ro, att jag kan se på mitt barn och min kropp och vara stolt över vad den gett mig.