Skräckig utveckling

Han har varit ett enda solsken de senaste veckorna. Gladlynt så jag trott han ska smälla av! Nätterna har i och för sig varit som förut. Mat minst en gång, gärna två eller tre varje natt som nu de senaste nätterna. Men på det hela taget känns allt lättare när dagarna flyter friktionsfritt.

Så börjar jag tänka på nästa fas. Den hänger väl i faggorna, tänker jag. Kläng och sömnlöshet som driver musten ur kroppen. Vill förbereda mig för det värsta och plockar fram den där älskade hatade boken Växa och upptäcka världen. Och var det inte så?! Nästa fas lurar bakom hörnet.

Nu finns det mycket som är bra med här faserna. Man kan se dem lite som ett belöningssystem som får föräldrar att orka. Har man det med sig i bakhuvudet så kanske, kanske det går lite lättare att ta sig igenom den närmsta månaden.

Så här minns jag de tidigare faserna. (OBS! Väldigt intressant för ALLA!)
Runt två månader börjar sömnbristen göra sig påmind på riktigt. Ungen har röjt som ett galet vildsvin i sin säng om nätterna. I flera veckor har han låtit, kastat sig fram och tillbaka, drömt och skrikit. Det man helst av allt vill är att sova. Tänker på sömn hela, hela tiden. När ska jag få sova?! Desperat. Runt den tiden kommer de första medvetna leendena och piffar tillvaron. Det går lite lättare då.

Vid tre månader...minns inte vad som hände vid tre månader men det kanske inte fanns någon kris då. Tror han sov väldigt bra. Rutinerna började sätta sig och vi hade lärt känna varandra bra. Det underlättar att känna igen och kunna tyda hands beteende. Han greppade och tog tag i saker själv och kunde sitta med stöd.

Fyra månader. Dear lord alltså! Det är på grund av den fasen som jag börjat fundera på nästa. Jag var så jävla, jävla trött. Slut. Lipade nästan dagligen. Bommul, ludd, mjölk, stökig unge, röjig unge, gnäll, kläng, absolut inte sova, när han skulle äta kastade han sig fram och tillbaka, drog och slet i bröstet. Så otroligt påfrestande. Tänkte att han inte blev mätt och testade ersättning inför natten, men det resulterade bara i en blytung blöja. Det ska tydligen vara så vid fyramånaderssprånget. Både psykiskt och fysiskt utmattad var jag just beredd att lägga mig ner och nästan ge upp. Men så började han smaka på mat, stå och hoppa i knät, skratta högt och ljudligt, prata prata prata och vid fyra och en halv månad satt han. Han visade mer och mer personlighet, integritet och humor. En person! Glädjen i det!

Fem månader. Lycklig solskensunge! Äter puréer med god aptit, sitter och leker själv på golvet. Tycker det har hänt saker mest hela tiden. Dagligen. Fötterna blir intressanta. Stortån smakar särskilt gott. Han sover bra och känns harmonisk. Och det gör till och med jag!

Fortsättning följer....

I boken intygar flera föräldrar att de kollapsade under kommande fas. Jag väljer att ta det med en nypa salt. Liksom allt annat i den där boken.