På min önskelista: En heltäckande rustning i teflon.
Det här är orsaken till den önskan:
I förra veckan skrev jag ett brev till det förflutna och bad det dra. Gjorde upp med det ordentligt. Ett bokslut över det som varit och som jag inte vill ska finnas kvar. Väldigt hjälp dig själv-likt. Jag kände mig nöjd med att jag kom på den idén. Det jag skrev blev så väl formulerat, tydligt och bra att jag tyckte det var lika bra att den som hade huvudrollen i pjäsen om det förflutna skulle få ta del av det.
Ingenting kom tillbaka. Inte något.
Det finns få saker som får mig att känna mig så mycket looser som när jag öppnar mitt hjärta, erkänner mina misstag och misslyckande och försöker gå vidare. Och särskilt idiotisk känner jag mig när personen i fråga inte behaga svara på det. Men nu är det ju inte jag som är loosern. Att visa känslor är en styrka. Det ska min son få lära sig allt om. Han ska inte bli en sådan som inte vågar ta i känslor. Särskilt ska han lära sig att svara, bemöta och uppmärksamma när någon öppnar upp sig.
Man behöver inte ge "rätt" svar. Bara ett svar.
Ny blogg!
7 år sedan
Jag känner igen det där. Men tänk istället att du har kommit så mycket längre än den där andra personen. Och att du har gjort det som var rätt för dig. Du har varit ärlig. Mot dig själv och mot den det berör. Var stolt över det och nöjd med dig själv som har styrkan. Och som kommer vidare. Framåt.
SvaraRaderaAtt den där andra parten inte har kommit lika långt är ju bara att beklaga.
Och ja, verkligen, i synnerhet våra söner behöver få lära sig att ta i känslor i ett samhälle som gör allt för att just söner inte ska känna, inte visa, inte gråta...
Ja det är så jag tänker med. Synd om den som inte tillåter sig eller våga visa känslor. Så är det. Och verkligen, det känns otroligt viktigt för mig att fostra min son till att bli en som vågar det och att det är ok för killar att gråta.
SvaraRaderaTack för pepp!