Det kom ett mejl

Angående mitt årsfirande av bloggen fick jag det här svaret i min inbox.

Fortsätt gnäll om du behöver! Det är ju det som gör att jag känner igen mig, att det finns andra som också har bekymmer med stora eller världsliga ting. Så skönt att känna att man får en verklighet som man kan känna igen sig i och inte bara skimrande inlägg om de bästa stunderna i livet även om de såklart också finns och SKA synas!

Vill bara säga tacktacktack. Och tack alla andra som också kommenterat och bett mig fortsätta berätta om min och L's vardag. Trots gnäll. Jag tror jag hade tyckt detsamma om jag läst min blogg. Det menar jag på ett ytterst ödmjukt vis. Det finns inte så mycket annat än bloggar att stödja sig på om man är i en sådan här situation nämligen.

Förresten, är det inte att nedvärdera sitt eget liv och leverne om man ska kalla allt för gnäll? Det är ju så här det ser ut. Bara att leva med. Och gnälla lite ibland.