Rädslan att mista rötterna

Idag har ångesten varit påtaglig. Ångest på riktigt och inte oj vad det är läskigt att åka tunnelbana-ångest, som annars frekvent besöker mig.

Kollar runt bland jobbannonser och försöker tänka mig framtiden. Det enda jag känner är en komplett rädsla inför det här med att jobba, hämta och lämna på dagis, vabb, stressa över ekonomin och hans välmående. Mitt välmående.

Man vet inte så noga om jag är skapt för den här uppgiften. Eller, så klart jag fixar det. Är det vad som krävs så fixar jag det, men jag är rädd till vilket pris det kommer vara. Och så är jag en mes på att säga ifrån. När det räcker. Det skrämmer mig också.

Hundratusentals kvinnor har gjort det före mig så det ska nog gå. För jag tänker mest på det ur kvinnans perspektiv, även om det finns män i samma situation.

Det finns en spärr i mig. Den sitter djupt rotad och har präglat hela min uppväxt. En del av mitt kulturella arv? Vill minnas att det kallas så. För i min närmaste släkt har man i tidig ålder skaffat sig en partner från orten och när man gjort det gifter man sig, sedan skaffar man barn och lever tillsammans för resten av sina liv. Tills döden skiljer oss åt. Jag antar att man trivs. Man får ju hoppas det.

Det här sitter långt ner i rötterna på mig. Det är det jag kämpar med. Det svarta fåret. Känner mig som det svarta fåret. Har få ensamstående förebilder att vända mig till. Någon som visar mig att det fungerar. Att man klarar det och kan vara lycklig så.