När 29:an saknas

In med hakan och ner med huvudet, beordrade läkaren.

Lite väl barsk i tonen, minns jag att jag tyckte. Smärtan fick mig att göra tvärt emot. Låg böjd som en pilbåge, så som man ser krigsskadade göra på film.

Sedan gjordes ett försök till med klockan och jag trodde jag skulle sparka ner henne där hon stod och bestämde över min tillvaro. Själv undrade jag var fan krystvärkarna befann sig när man behövde dem?

Efter en sista smärtvåg, en sista värk och den totalt obeskrivliga smärtan, kom han. Söndagen den 29:e augusti kl. 09:45. I samma stund som det var över försvann precis all smärta och det var som om ingenting hade hänt. Som om jag hade släppt en fjärt på sin höjd. Jag fick hans slemmiga lilla varma hand i min. Han låg kvar där nere då. Sedan kom han till mig. Upp på mitt bröst och var det mjukaste, varmaste och lenaste jag någonsin känt. Som om man hade hällt varm colasås över mig ungefär.

Det var sex månader sedan och eftersom det inte finns någon 29:a i februari så firar vi idag. Med basilikakyckling och mosad banan.

Hejhej lilla rödtott.