Vuxna konversationer

Min mamma tycker att jag är helt ljuvlig! Hon går som i ett lyckorus! Idag blev jag undersökt av doktorn. Det tyckte jag inte om, så honom kissade jag på. Jag hade inte gått ner alls mkt i vikt så amningen fungerar bra. Det lugnade mamma.

Sms från Ella 4 dagar gammal

Längtar till jag får träffa dig Ella! Du ser himla nöjd ut på bilden. Är det just efter du kissat på farbror doktorn? Härligt att höra att du äter bra. Det är rediga tag i dig! Ha det så bra och ta väl hand om mor och far. Puss o kram gullunge!

Sms från mother to be.

Det här med koncentration

Det finns inte i mig. Inte ett uns, inte minsta gnutta och det är nåt så djävulskt frustrerande. Jag behöver skriva, ringa, fixa, dona, boka, ordna. Jobba! Det enda jag vill och kan tänka på är bebis, mage, förlossningsställningar, amning, mys och längtan efter att komma iordning i lägenheten.

Fick låna en hel trave med gravidtidningar av min kusin igår och ingen skulle ens märka av mig om jag bara fick ligga i hammocken med min trave och bara drömma och grotta ner mig i allt det där nya och spännande.

Nä, men det är väl bara att vika sig nu då. Jag har blivit precis sådär morsig som jag alltid sagt att jag aldrig ska bli. Nu fattas bara snickarbyxorna och pippilotterna. Sen är klatt.

Grattis till den lilla

I torsdags var det dags för kulan till vänster i bild att leverera.

En sån här himlans snuttig, rosig och fin liten krabat blev det. Hejhej lilla vän.

Time flies

Första dagen på en vecka som jag loggar in här på bloggen. Mycket har hänt sedan sist och det är en hel hög med bra saker dessutom.

Bland det bästa:
Fader till Sprall kom ner till stora staden för att vara med på föräldrarutbildning. Det var bra på många sätt och vis. Att vi ska försöka att genomföra det här föräldrarskapet gemensamt, trots avståndet, har varit bestämt sedan en längre tid, men först nu känns det som att jag verkligen vågar tro på att det kommer att fungera. Och kanske att vi till och med kommer vara mer involverade i varandras liv, vara mer nära, än jag tidigare också vågat uttrycka. Det kändes himla fint att gå på de två utbildningsdagarna tillsammans.

Jag vill egentligen inte skriva så mycket om honom här, men hans inställning, hans sätt att vara...han har liksom mognat och förändrats på så många plan och det är enbart positivt. Han tar initiativ, pratar om ongen och framtiden, engagerad och medveten till tusen. Det känns bra på alla sätt liksom. Frågorna är inte lika många längre och oron över framtiden försvinner längre och längre ifrån mig. Det går nästan inte att beskriva den känslan. Det är fantastiskt skönt.

Vi har haft nästan en hel vecka tillsammans. Efter utbildningen bar det av mot hans hemtrakter för att visa mage och kolla in diverse bebisprylar som rotats fram från vind och källare.

Två blekfisar i sörmländska solen. Här kunde jag stanna.

Efter en natt och en dag vid glittrande sjö och strålande sol åkte vi vidare mot Småland, dvs mina hemtrakter för att visa mage och inhandla bebisprylar galore i shoppingmeckat Ullared. Yeez, för det plejset säger jag men fy tusan vad man tjänar på att köpa just bebisprylar där alltså. Om man inte är märkesfascist lönar det sig definitivt att ta en tur dit.

Exempel:
Amningskudde (jag tror den kommer bli väldigt användbar) 149 kr, jämfört med babyjättar som tar minst 400 för densamma.
Bärsele (som jag också tror och hoppas kommer bli väldigt användbar) 199 kr, jämfört med den stora bebisbjörnen vars billigaste modell kostar 500 spänn.

För övrigt är försbukningsvaror som amningskupor, vårtservetter och annat krafs otroligt prisvärt. Vem vill lägga pengar på amningsinlägg eller våtservetter...egentligen?

Igår for han tillbaka till Norrland igen och det känns väldigt tomt. Men jag är så himla glad över att jag kan lämna stora delar av framtidsoron bakom mig nu. Den där stora stenen har verkligen släppt och alla vet väl hur skönt det är.

Om kroppstemperaturen

Helst av allt vill jag bara slita av mig kläderna. Välriktade fläktar mot särdeles svettiga kroppsdelar. Slänga mig en kall sjö. Dricka fruktig dryck med isbitar i. Stoppa fötterna i en ishink kankse.

Temperaturen utomhus idag har knappt släpat sig över 20. Det kommer bli en sommar av pust och frust under skuggigt träd.

Lite helg

Tro det eller ej så har helgen bjudit på en del positiva inslag också, trots allt gnäll här.

Två gamla bästa putar. V 38 & v. 31.
Bygger ljudbås i min garderob.

Strävsam, sårbar och långsam. Precis som jag känner mig den här helgen.Sprallbo i pyjamas v.30.

Frossa i dubbel bemärkelse

Träffade en gammal bästa från förr för att frossa i bebis-stuffs. Hon föder om två veckor, om inte innan. Hon ser väldigt färdig ut om man säger så. Men någon frossa blev det inte. I alla fall inte frossa som i titta, känna, drömma och eventuellt shoppa. Jag fick svettningarna från någonstans på andra sidan i mig. Darrningar, svett, mer svett (det rann längs benen innanför mina jeans!!) och allmänt illamående.

Vi fick sätta mig i bilen, öppna upp för tvärdrag, slänga upp fötterna och sippa cola. Vad det nu än var som kom och besökte min kropp så kanske det ville tala om för mig att det börjar bli dags att ta det lite lugnt nu. Kanske.

Lägger ner

Orka med att läsa en blogg om bantning efter graviditeten. Särskillt när personen bakom bloggen uttrycker rent hat mot fetma och övervikt, att överviktiga människor är äckliga osv.
Det var kul att hänga med fram till förlossningen.

Nu. Orkar inte med de hjärndöda resonemangen om hur äckligt det är att ha extra kilon. Även om den här kvinnans mission i livet är att provocera så kan jag inte ens med att läsa det med lättsamt sinne.

Tack. Hej.

Alltså..

...jag inser jag är påverkad av 15-timmars arbetspass varje dag den här vecka. Och för det mesta är jag väldigt glad över att jag ska bli mamma till en liten fantastisk skapelse. Någon gång varje dag far det ett rus av glädje genom kroppen när jag tänker på det.
De där tankarna jag just skrev om kommer med jämna mellanrum och är nog nödvändiga. Ändå.

Liten sargad själ

Det här med att gå igenom en graviditet på egen hand.
Det är många kaosiga tankar, känslor ligger både djupa och utanpå. Och jag vill verkligen inte ömka mig själv och min situation, det vill jag inte. Men det kan göra mig otroligt frustrerad när folk inte ser det svåra. Det är som att gravid är gravid. Lika för alla. Men så fasen alltså. Kanske vill de skona mig från medömkan. Kanske handlar det bara om att jag sätter upp mentala hinder för mig själv, men jag är övertygad om att det underlättar betydligt att dela en sådan här upplevelse tillsammans med någon.

Människor i min närhet kan säga att glädjen över barnet borde väga upp sorgen eller saknaden över att det blivit som det är nu, att pappan till Sprall inte är med under graviditeten, att vi inte vet hur mycket han kommer kunna vara med efter förlossningen osv. Det skrämmer skiten ur mig rent ut sagt. Klart jag fixar det, jag har blundat och hoppat många gånger, men den här gången känns som att hoppa utan säkerhetslina.

Ibland försöker jag dela med mig av min oro över hur i fasen det här ska gå när älskade ongen kommit. Det jag får höra är att allt ordnar sig. Och det är klart att det gör det, jag är levande bevis på att allt ordnar sig bara man tar det lugnt. Ingen idé att stressa upp sig i onödan, innan man vet vad som kommer. Men inställningen att det här är piece of cake, jag köpter det inte.

Jag läser spaltmetrar om föräldrar som sliter ihjäl sig med sin första unge. Det är sömnlöshet, hinner inte äta, hinner inte, borsta tänderna, hinner inte prata med varandra, hinner inte, hinner inte och det är fattigt och det är besvärligt. Klart man blir rädd. Kommer min kapacitet att räcka till?

Jag är väldigt stolt över allt jag gör. Att jag vågar och att jag står för det, men ibland behöver man bara bli struken medhårs och klappad av en varm hand.

I veckan ska jag och pappan bonda och lära oss att bli föräldrar. Tillsammans. Väldigt blandade känslor inför det. Samtidigt som jag uppskattar att han kommer hit och vill vara med är jag rädd att det ska kännas för mycket på låtsas för att betyda något. Jaha, här sitter vi och leker mamma och pappa, men egentligen bor vi ca 80 mil ifrån varandra och lever två helt olika liv på varsitt håll.

Lord, tänk om man kunde stänga av tankeverksamheten ibland alltså.
Nu ska jag ge den förbaskade halsbrännan en rejäl omgång rabarberpaj. Det gör i alla fall gott för en lite sargad själ en dag som denna.