Det här med att gå igenom en graviditet på egen hand.
Det är många kaosiga tankar, känslor ligger både djupa och utanpå. Och jag vill verkligen inte ömka mig själv och min situation, det vill jag inte. Men det kan göra mig otroligt frustrerad när folk inte ser det svåra. Det är som att gravid är gravid. Lika för alla. Men så fasen alltså. Kanske vill de skona mig från medömkan. Kanske handlar det bara om att jag sätter upp mentala hinder för mig själv, men jag är övertygad om att det underlättar betydligt att dela en sådan här upplevelse tillsammans med någon.
Människor i min närhet kan säga att glädjen över barnet borde väga upp sorgen eller saknaden över att det blivit som det är nu, att pappan till Sprall inte är med under graviditeten, att vi inte vet hur mycket han kommer kunna vara med efter förlossningen osv. Det skrämmer skiten ur mig rent ut sagt. Klart jag fixar det, jag har blundat och hoppat många gånger, men den här gången känns som att hoppa utan säkerhetslina.
Ibland försöker jag dela med mig av min oro över hur i fasen det här ska gå när älskade ongen kommit. Det jag får höra är att allt ordnar sig. Och det är klart att det gör det, jag är levande bevis på att allt ordnar sig bara man tar det lugnt. Ingen idé att stressa upp sig i onödan, innan man vet vad som kommer. Men inställningen att det här är piece of cake, jag köpter det inte.
Jag läser spaltmetrar om föräldrar som sliter ihjäl sig med sin första unge. Det är sömnlöshet, hinner inte äta, hinner inte, borsta tänderna, hinner inte prata med varandra, hinner inte, hinner inte och det är fattigt och det är besvärligt. Klart man blir rädd. Kommer min kapacitet att räcka till?
Jag är väldigt stolt över allt jag gör. Att jag vågar och att jag står för det, men ibland behöver man bara bli struken medhårs och klappad av en varm hand.
I veckan ska jag och pappan bonda och lära oss att bli föräldrar. Tillsammans. Väldigt blandade känslor inför det. Samtidigt som jag uppskattar att han kommer hit och vill vara med är jag rädd att det ska kännas för mycket på låtsas för att betyda något. Jaha, här sitter vi och leker mamma och pappa, men egentligen bor vi ca 80 mil ifrån varandra och lever två helt olika liv på varsitt håll.
Lord, tänk om man kunde stänga av tankeverksamheten ibland alltså.
Nu ska jag ge den förbaskade halsbrännan en rejäl omgång rabarberpaj. Det gör i alla fall gott för en lite sargad själ en dag som denna.
Ny blogg!
7 år sedan
Det klart det är en väldig skillnad att vara gravid ensam och vara gravid tillsammans med någon! Så är det... Känslorna ligger som du säger både djupt och väldigt mkt utanpå.. och man har ingen där som kan krama och ta hand om en lite när man behöver. Man måste vara stark hela vägen igenom, ensam.
SvaraRaderaSen att du fixar detta är ju som sagt ingen tvekan om :) och det behöver inte alls vara så jobbigt som en del säger. Vi slipper ju bråka med nån om vem som ska gå upp på natten och morgonen ;) Jag kan säga att det är bara en enda dag som föräldraledig sist (man är ju ändå ensam hela dagarna där) som jag inte duschade, sminkade mig osv. Så det där snacket om att inte hinna borsta tänderna.. ja det stämmer inte på alla :)
Tack för dina kommentarer i bloggen.. det värmer att man kan känna stöd. Jag gör det från alla i min omgivning också, men det är ingen som är i samma situation. De försöker sätta sig in i det, jag vet det. Men det är så skönt att höra från ngn som faktiskt sitter i samma båt.
Kram
Ja håller med dig Linda. Igår när jag läste lite i din blogg kände jag verkligen en sån lättnad. Att det finns någon form av gemensam länk till någon eller något om du fattar vad jag menar. :)
SvaraRaderaSen tror jag att det finns mycket som underlättas av att vara ensam. Kanske man blir mer effektiv när det inte finns någon att överlägga varje beslut med.
Inte långt kvar för oss nu. Längtar!