Anropar

Linda, jag kommer inte åt din blogg! Verkar strula med lösen och vill gärna fortsätta följa familjen din.
Kram

På en tvättdag

Idag har vi lyckats. Älskar missmatch.

Hej vintern

Ha! Det blev ju ingen snö, jublade jag från soffan där jag satt och ammade. Utanför fönstret lyste höstsolen och himlen var hög och blå. Tjugo minuter senare går vi till BVC för vikt och längd och då kommer det. Snöbollar bokstavligt talat (även om det inte är det vi ser på bilden).
Förresten, det ser märkligt ut med snö som yr när träden fortfarande har löven kvar.

BVC var ett nöje idag. Bebis lugn. Kanske berodde det på att pappan var med...eller att vi var på en mindre och lugnare mottagning än den vi går på hemma i storstan eller var det en mildare behandling än den han brukar få av den robusta sköterskan vi normalt träffar haha. Sjukt lugn och nöjd var han i alla fall.

Visar sig att det börjar bli kräm i de här spenarna nu. Drygt 700 g har han ökat på två veckor. Äntligen börjar han få de där rultiga låren, det lilla glinet.

Nu: 6 veckor 3 dagar. 4 880 g 58 cm

Findagen

Han: käkar och sover, kärkar och sover. Oroliga, korta sovstunder.
Jag: käkar socker, dricker kaffe, sover inte. Inte det minsta. Detgårinte.

Han: I andra ombytet för dagen. Kräks och bajs.
Jag: Kräks på axeln, kräks på byxan, bajs på tröjärmen, mjölkläckage.

Men vem ôrker bry sig va?! Idag stannar vi inne. Tar en kaka till och hasar vidare.

Förresten, igår var en bra dag. Glad bebis, glad utsövd mamma och fantastiskt fin höstpromme runt sjö.

Att blogga eller bloggas

Det här med bloggar alltså.

Jag läser bloggar av flera anledningar. Vissa läser jag av bara ren nyfikenhet, skvallersyfte kan man väl kalla det, andra för att de engagerar med sina bestämda åsikter, vissa för att de är så totalt olik mig, andra är bara fina eller för att de får mig att känna tillhörighet och gemenskap.

Många gånger har jag tvekat, men sen har jag bestämt mig att jag vill blogga om vad jag går igenom, för mig och för andra som är, har varit eller nyss hamnat i liknande situation.

Innan jag vågade ta beslutet om att gå igenom en graviditet och ett föräldrarskap på egen hand (när verkade som att det var så det skulle bli) letade jag i varje vrå på Vida Webben efter kvinns i liknande situationer. Det var väldigt svårt att finna. Så när jag väl tog beslutet om att bli mamma så bestämde jag mig för att börja blogga och samla fler av oss här på bloggen. Det har inte blivit jättemånga då min energi tröt ett slag. Men jag vet av statistiken att döma att det är en hel del som hittar hit och jag hoppas att det ger något. Förhoppningsvis självförtroende nog att våga ta ett beslut, vad det nu än landar.

Av olika anledningar valde jag att försöka göra det här så anonymt det gick. Mest ville jag det för att inblandade personer inte skulle pekas ut. Det har visat sig att jag inte lyckats helt bra på den punkten.

Såklart bloggar jag även för min egen skull. Som en dagbok, typ. Men man kan fråga sig varför jag måste göra det i ett offentligt forum som det här, när jag lika gärna kan skriva av mig i den hemliga dagboken? Det är ju skitläskigt att tänka att andra, okänningar, läser mina ibland väldigt privata tankar, som ibland är väldigt ogenomtänkta och skrivs under affekt.

Det finns fler som drabbas av bloggskräcken emellanåt. Alexandra skriver om det i ett inlägg. P.S Jag är en av de där läskiga doldisar som läser bloggen. I smyg.

Radio-tips

På söndag skulle jag lyssna på dokumentären -jag pekades ut som djurplågare i P4 Dokumentär om jag vore er. Klicka på bilden och läs mer på P4 Dokumentär.




Sjukt stolta!

En pajsare

Den där mumin är tydligen en riktig pajas. I alla fall vad det verkar på de skratt och gurgel som hörs från vagnen. Mammahjärtat smälter.

Jag ska aldrig

Det fanns ett par saker jag aldrig skulle komma att göra den dag jag blir gravid och får barn.

Två av dem:

#Ha magbild som profilbild på Facebook

#Ha bild på mig och barnet tillsammans som profilbild på Facebook

Det finns en sak jag aldrig ska göra den dag jag blir gravid och får barn.

En av dem:

#Skriva statusuppdateringar, varannan timme, om vad barnet gör.

Skratta bäst som skrattar sist va?!

Välkommen till Norrland

Det kära barnet presenterades för nya bekantskaper uppe i norr i helgen. Sex nya vänner, kakbuffé, till moderns förtjusning och en present. Det var fint det!

På kortet stod det välkommen till Norrland och i paketet låg den här fina bodyn i marinoull från RuskoVilla, som jag först i efterhand fattat är sjukt fin och praktisk. (Kostar därefter också.)

Läser att marinoull är lämpligt för små barns hud eftersom materialet andas och sköter om kroppens värmereglering, upptar fukt utan att kännas våt, värmer även i fuktigt tillstånd och blir ren med mild handtvätt. Så himla lämpligt ju!

Eftersom det kan bli vansinnigt kallt här uppe under vintrarna kommer den funka perfekt som underställ. Återförsäljare hittar du här

Om att komma ikapp

Hur gör man? Kommer ikapp med sömnen menar jag. Är så totalt mörbultad och överkörd idag.

Det är ingen jobbig bebis vi har. Inte alls. Men han kräver ju dock sitt. Och han låter som en ångvält om nätterna. Drömmer och härjar och röjer och låter en massa. Det försvårar den goda sömnen att infinna sig kan jag intyga. Det börja tära, jag känner det.

Sitter helt håglös idag. Borde ta mig för något. Borde sminka mig lite, men håret är så där stripigt och oklippt för tillfället att det liksom inte ens känns bättre med ett nytt face. Borde kanske sova lite nu när barnet äntligen slutat låta, men det kan jag inte, det går inte. En promenad i det här tillståndet skulle nog ge mig en svimningsatack är jag rädd. Det räcker att jag reser mig från stolen så rusar det till i skallen och flimrar för ögonen...Gah!

Pappan är också sliten...även om det förvånar mig en aning i all min bitterfittighet.

Apropå det här med att vara sliten.

Min kusin, tvåbarnsmor, till sin man:
Du skulle inte vakna om det så brann i röven på dig.

Jag låter citatet tala sitt tydliga språk. Vi är hos pappan nu.