Enkät

Det var inte roligt att jobba idag, så i brist på inspiration fyller jag gladeligen i en liten enkät. Det känns värt.

DAGENS VILL HA: En ny ungslucka till spisen. En som går att stänga.
DAGENS KLÄDSEL: Denimtights, svart linne, randigt budgetfynd.
DAGENS SMINK: The lot! Foundation, eye liner, ögonskugga, mascara, rouge
DAGENS FRISYR: Nytvättat, fluffigt och väldigt Goldie Hawn, minus färgen.
DAGENS HÄNDELSE: Kolla in kön till Idol-audition på Kulturhuset. Kan bli dagens händelse.
DAGENS LÅT: Allt med Dusty Springfield
DAGENS PLANER: Hänga med syrran och antagligen äta något väldigt gott. Det vi gör bäst.
DAGENS SAKNAD: Jobbinspiration
DAGENS DUMMASTE: Regnet och att ett tomt worddokument kan få en att tappa gnistan.
DAGENS SJUKA: Frisk och kry idag!
DAGENS DROG: Läsa bloggar!
DAGENS ROLIGASTE: Att tvaga, ansa och pynta sig, efter veckans totala negligering av kropp o själ.
DAGENS FAVORIT: Perfekta körsbärstomater.
DAGENS KÖP: Ingenting ännu så länge.
DAGENS ORD: Kroppshår

Nä nu....

...blir det ändring!
Allt det där jobbiga är en liten petitess egentligen. Vad som fick mig att tänka om? Den där lilla någon som liksom i protest mot min bitterhet kickar ass inne i magen. Det är större än alla våndor i världen.

All kärlek!

Hej helgen

Så var det helg och jag sätter på mig bitterhatten. Det är när jag slappnar av som det där från bakhuvudets mörkaste vrår kommer fram. Just nu är det föräldrarledigheten, föräldrarpenning, föräldrarskapet och hur fan man ska få ihop allt tillsammans med fader 80 mil bort och utan att lägga det älskade företaget på is.

Hur vet man vad man kommer att mäkta med som ensamstående, egenföretagare och dessutom förstagångsförälder, som det heter? Från män som har eget företag får jag rådet att ta ledigt, helt och hållet. Fem månader minst! Rådet från kvinnor är att ta första månaden helt ledig och sen börja jobba lite smått, några timmar i veckan och känn efter. Öka successivt Men det är ju så förbaskat svårt. Hur mycket ska jag ta ledigt då? Få jobbtimmar ger lite pengar, föräldrarledig på halvtid ger också lite pengar. Vill ha en personlig assistent i den här frågan. Herregud! I den här stan går det inte ens att få plats på ett av Försäkringskassans informationsmöten. Jag går galen.

Ovanpå det ska jag och pappan försöka få ihop det här tillsammans. På nåt jäkla vänster.

Idag mutar jag bort tankarna med jobb och systerhäng framåt kvällen.

Betraktelser en fredagmorgon

Tunnelbanestation Kungsträdgården. Fredag morgon. En sån dära fräsch smalis är på väg till jobbet. I handen en sån där hård glansig papperspåse från någon flådig boutique. Nyduschad, nylockad, nyrakad, nysminkad, nynyny, renrenren. Hon är ren och fluffig, liksom nybuffad i en torktumlare. Rosig, solig, struttar på klackar. Kläderna sitter som gjutna.

Tunnelbanestation Kungsträdgården. Fredag morgon. En sån dära halvsunkig trekvartsgravidis är på väg till jobbet. I handen en sån där gratisväska från en stor gymkedja, med matlåda i. Oduschad, stripigt hår, orakad, dock nysminkad, men så opiffig. Hon är lite småflottig i luggen och liksom tilltryckt. Glåmig, trött, tung på sina platta sulor. Jacka med revor och tights med spruckna sömmar.

Tanke

Trollbunden

Får ingenting gjort sedan jag upptäckte den här bloggen. Jag behöver inget mer än webbfågel.

Fågelkvittret som hörs överallt just nu gör någonting med mig. Det är så himla vackert. De där små med sina stora "röster" är ju helt makalösa. Ofta har jag helt tyst runt mig om kvällarna. Ingen tv, ingen radio, bara öppet fönster och ljuvligt fågelkvitter.

Fåglar är fascinerande, så även den här pippin som rår om hela åtta små ägg. Live and direct from The Bird House in Liatorp. se länken

Där jag för övrigt vann 1000 spänn på bilbingo i somras. I Liatorp alltså, inte i fågelbot.

Wowowiieeeewaowaowaoooaa!

Har sålt två jobb idag. Två på en och samma dag!! Sålda jobb betyder pengar och som betyder att jag kanske inte behöver vila från företaget under min mammaledighet. Hurra!!!

Det här har firats ska ni veta, med våffelpicknick i Vitabergsparken och en himla god bit bortglömd choklad som jag hittade i gömmorna när jag kom hem.
Fin dag för mor såväl som för Sprall.

Var ska det sluta?

Tycker den här kulan har växt i en rasande takt de senaste två, tre veckorna. Lite skräckigt. Tänker sommar, svett i veck, pust och stånk...

Fler som oss

Det är väldigt roligt att fler och fler hittar till le blogg. Även om vi alla har det gemensamt att vi är ensamma i våra graviditeter, har vi alla väldigt olika bakgrund. Jag blir så inspirerad och typ stolt, klyschigt nog kanske, över det ni alla har modet och styrkan att ta er igenom.

Ni som själva rekommenderat mig er blogg har jag tagit mig friheten att samla under en blogglista till höger som heter Fler som oss. Mycket för att jag själv, för ca fem månader sedan, skulle blivit överlycklig för ett ställe där flera bloggar om detta fanns samlade. Att få läsa om andras upplevelser och erfarenheter var det enda jag längtade efter. Jag var desperat efter bevis på att det skulle kunna fungera om jag valde att fortsätta graviditeten ensam. Inte bara någon som sa att allt skulle ordna sig. Hur fan visste folk det, liksom? Så tänkte jag då.

Det är en märklig resa jag gjort. När jag tänker tillbaka på tiden runt jul, hur förbannat jobbig den var, hur villrådig jag var. Den tiden gjorde mig sjuk av oro och vånda. Där jag står idag är så långt ifrån det som pågick i min skalle då och jag kan nästan inte fatta att jag kommit hit och hur ofantligt belåten jag är att jag till slut lyckades med det svåraste. Att våga ta ett beslut.

PS.Vill ni inte stå synliga i blogglistan är det bara att säga till så tar jag bort.

Ett annat lockrop

Det går nästan inte. Det rycker i mig när jag ser en liten, liten bebis. Längtan, det hårda suget i magtrakten eller är det hjärttrakten jag vet inte så säkert för kanske far suget däremellan.

Ungefär såhär kan det gå till.

Jag och kollegan tog igen oss på ett fik efter ett fantastiskt bra möte. Bakom kollegan, i mitt blickfång stod en barnvagn, i barnvagnen ett litet pyre i röd sparkdräkt eller kanske var det en overall. Det enda man såg var armar och ben som fäktade runt, rakt upp ibland, ibland helt utan styrsel. Då och då hördes gurglande lyckojoller och vad det slet i mig, det drog i livmodern, armarna skrek efter att få plocka upp, benen tog nästan sats under bordet, kunde inte slita blicken, hjärnan gick bananas.

Bebisar lockar och pockar på min uppmärksamhet varthän jag går.
Och jag insåg att jag verkligen kommer bli odrägligt mammig Sprallen, bara så du vet.