Femhundraspänn

Ett gymkort eller gå i terapi. Bara det ena skulle göda det andra, det vet jag. Fysisk aktivitet räcker långt för att få den mentala hälsan att friskna till. Men den där som ligger på djupet och trasslar. Det där som grumlar det klara, det är svårt att komma åt på egen hand.

Någon gång, när jag tjänar pengar på riktigt, då ska jag unna mig båda två. Sålänge ska jag terapia mig fram på de höstblöta skogsvägarna, i alla fall tills snön kommer.

En knuff i rätt riktning

Efter att ha tryckt ner bitterhatten redigt långt ner på huvudet har jag traskat runt som en bitterfitta, muttrat där jag suttut i min mörka källare och hatat, spretat, svurit och varit allmänt förbannad på allt och alla, bestämde jag mig för att börja se positiva saker. Det slog mig igår när jag för första gången på mycket länge tog en barnvagnsfri promenad. Dessutom på höstig skogsväg. Sådant brukar fylla mig med inspiration. Blöta, höstiga skogsvägar alltså. Men igår.

Fan vad skona skaver! Ont i knäna! Ååååå vad tung jag känner mig! Förbannade människor! Det senaste året, ååååh! Trött! För trött för att njuta. Orättvisa, förbannat orättvist. Så oinspirerad, ofokuserad, trasig och liksom rotlös.

Att komma på sig själv med att håll på sådär är inte en seger. Det är en sorg. Är så less på att vara arg. I fyra månader har jag gått runt och varit ilsk som ett bi. Det är och har varit hemskt. Slöseri med energi och tid och närvaro. Men så i morse påminde den spretigt röda kalufsen som låg bredvid mig om alla fina stunder vi haft och kommer ha tillsammans. Tänkte tillbaka på tiden då han låg vid bröstet, okristligt tidigt på morgonen, med armarna i kors, som en liten munk eller så. Han såg alltid så tacksam ut när han ammade. Full av vördnad. Sådant är fint för själen att tänka på.

Så nu är det banne mig tid att lägga saker och ting bakom sig. Se framåt. Värna om den här lilla familjen, mitt team. Jag ska bli snäll och glad igen. Jag vet inte riktigt hur ännu, men insikten har i alla fall fört mig åt rätt håll.

Dagens ungdom

Det började med en bok som L fick av sin farmor. Helt knäpp, nästan psykedelisk med sina ljud och märkliga figurer i techno-färger. Jag visade den för en vän med barn som utbrast att det där var grejer det! Barn älskar tydligen figurerna och ljuden "I Drömmarnas trädgård".

Ninky nonk, Pinky ponk, Makka pakka, Igglepiggle, Upsy Daisy är några av de lustiga figurerna som bevisligen även uppskattas av väldigt små barn. Bokform, dvd eller i de mindre formatet som lekbara figurer verkar inte heller spela någon roll. Anythig goes.

Se bland annat här!

Bild: svt.

21:45...

...sitter jag bänkad framför tv:n. Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst. På SVT1.

Fredag och skilsmässoämnet

Å, så välformulerad och rättstavad jag är här på sistonde. Vet inte vad jag ska skylla på riktigt, men inläggen far iväg med en rasande fart. Orkar inte rätta till, man får ta det så, även om det onekligen ser illa ut.

Nu är det fredag. Det betyder att första inskolningsveckan är avklarad och jag tänker mycket på skilsmässodebatten som rullar i media. Kan vara den bästa debatt jag följt. Bäst på så vis att den tar upp ett ämne som vi sannerligen behöver diskutera och kanske mest de faktorer som ligger bakom skilsmässorna. Jag menar det där som skaver till vardags - vem gör det och vem gör si och så och det andra? Höra och se varandra, tillåta, utvecklas, klappas och klappa. Dålig är den för att kritiker alltid vill landa i att det är kvinnan som vill skiljas för att kunna förverkliga sig själv och låta barnen komma i kläm. Tröttman alltså. Tvåsamhet....ännu mera tröttma.

Och så undrar jag om jag någonsin kommer att tro på och kunna förhålla mig sunt till den konstellationen Och! Varför är jag så motsträvig? Mina föräldrar firade 30 år som gifta i somras. Är det därför? Borde jag inte bli som dem då med tanke på kulturellt arv osv....? Är det det jag vill ha men känner mig misslyckad eftersom jag själv inte ens är i närheten av att leva ett så stabilt och tryggt liv som de levde i sina 30-någonting och därför väljer att tycka illa om det? Åh, alla dessa frågor. Var finns analysen?! Behöver jag säga att det snurrade i skallen på mig i natt när jag inte kunde somna om efter att barnet vaknat för elfte gången under natten?

Jaja. Nu är det fredag. Ikväll blir det tacos i tvåsamheten. Kanske lite Doobidoo till det och somna i soffan kl. 22.

Skilda världar

Tillsammans med L skolas en pojke med föräldrar från Syrien in på förskolan. Idag lärde jag känna mamman lite mer över våra pysselpärmar och nu kan jag inte släppa henne. Jag får för mig att vi är nästan jämngamla.

Hon har bott i Sverige i två år, är gift med en syrain som bott här betydligt längre, blev gravid snart efter det, när den pojken var fyra månader blev hon gravid igen. Med sig i bagaget har hon en femårig universitetsutbildning, men kan ingen väldigt lite svenska och har inte kunnat gå klart på SFI eftersom hon varit gravid och nyförlöst i ett par år.

Jag blir så fascinerad av henne. Våra världar ser så annorlunda ut. Hon är trött som en liten sömnlös apa, men ler ändå när den lille pojken som inte förstår svenska gråter efter henne. Hon är så stark. Det syns.

Nästa vecka ska vi gå till biblioteket tillsammans med barnen. Min första icke-svenska vän på hemmaplan. Skäms över det. Att det skulle ta över 30 år?

Hej "svensk".

Innan och efter

Det här med inskolningen på dagis, som visst heter förskola nu för tiden, det går så himla bra! Har våndats en del över att han är så liten fortfarande, men när jag ser på de andra, lite äldre barnen som också skolas in blir jag övertygad om att det är helt rätt. En tvååring verkar betydligt mer föräldrakär och känner sig tryggast i mammas famn, medan min unge vinkar hejdå (om jag har tur) och gnager vidare på sin platshäst där han sitter på golvet. Inga tårar, inget ledsna ögon fastklistrade mot dörren som mamma eller pappa gick ut genom när de sa hejdå.

Nu sitter jag inte på någon överdriven erfaren, men vill ändå påstå att det finns få nackdelar med att skola in sin unge tidigt. Det är nog i ärlighetens namn mest av egoistiska skäl som jag inte har velat ha honom på dagis vid bara ett års ålder. Han kan till exempel inte gå helt själv ännu. Tänk om jag ska missa ögonblicket när han släpper och stapplar iväg på egen hand?

Nä, det blir bra det här. Bäst faktiskt.
Och som alltid - alla ungar är olika.

Pysslig - mitt nya epitet?

Det här med inskolning på dagis innebär inte bara att skola in sin högt älskade ongabyting i den kollektiva världen, mamman ska pyssla också. En fin, fin pärm ska hon pyssla ihop, medan ungen leker med andra snortottar (på alla barn rinner strida strömmar snor från näsa till mun just nu). I den fina, fina pärmen, som hon har pysslat finfin med tyg, ska hon pyssla in bilder på saker och människor som betyder mycket för det högt älskade barnet.

Snart är jag klar med den. Då ska ni få se hur pysslig jag blivit. För jädrar vad jag har pysslat till!

Hälsnigar opysllig.

När sömnen blir det enda man tänker på

Läser hos Fröken märkvärdig om sömnlösa nätter och kastas tillbaka till "fyramånaders-krisen" som jag kallar den. Jag gick runt på minimalt med sömn då eftersom ongen lät som att han jagades av hungriga odjur i sina drömmar. Han kastade sig av och an, vaknade och pep och om han inte vaknade, utan bara pep, så var det jag som vaknade. Hela tiden. Somniga nätter hann jag just falla in i sömnen när det var dags att vakna igen. Fy säger jag. Fy farao. Man är långt ifrån sig själv under de förhållandena. Huvudet i konstant dimma, bomull i öronen, grus i ögonen.

Utöver den "krisen" har jag varit väldigt skonad från sömnlösa nätter. Tack och lov, ta i trä och peppar osv. Men jag kan verkligen förstå hur Fröken märkvärdig känner sig. Det är ett rent helvete att inte få sova ostört under så lång tid. Inte en endaste natt. Man blir besatt av frågan om sömn. När ska jag få sova, hur, kommer det ens bli möjligt för mig att sova, närnärnär, hurhurhur? Och samtidigt möts man av hyggliga människor som delar med sig av sina erfarenheter. "Nä vi har inte sovit en hel natt på sex år". Att få en sådan kommentar som ensam förälder är som att slå av fötterna. Man vill bara skrikfråga hur det ens varit möjligt för dem att INTE få sova en hel natt på sex år när de är TVÅ.

Med det här inlägget vill jag alltså visa lite extra sympati för ensamstående föräldrar som lider av svår sömnbrist och önskar att jag kunde ge er ett par timmar av min egen nattsömn.

Ur led

Känner att jag har svårt att engagera mig i bloggen och inläggen så mycket som jag skulle vilja. Det fattas sammanhang, både privat och i bloggen kan man säga.

Hoppas jag är ikapp snart.