Värt fajten

Tro det eller ej, men till slut föll jag in rätt så bekvämt i tvåsamheten. Det funkade över förväntan efter omställningsfasen. Min omställningsfas. Två veckor av tre varade den.

Som vi jobbat, båda två. Varenda lite fajt har knuffats upp till ytan, granskats minutiöst, granskat oss själva, vridit och vänt och tack vare det har vi blivit så mycket mer nöjda båda två. Vi har aldrig funkat så bra ihop som vi gjort nu. Man blir glad! Vilken tillfredsställelse det är ändå. Att kämpa för något som känns grundläggande viktigt just nu, och till på köpet få det att fungera.

Vi har fått göra saker för oss själva. Jag mest, men det tycker jag bara är rättvist efter alla månader jag har vigt åt L på egen hand, medan han i princip har kunnat leva som förut. Till exempel har jag varit på en vuxensammankomst där två glas vin slank ner. Jag har simmat, bubblat och bastat. Och det tycker han också är rättvist. Vi lyckades till slut dela rätt bra på allt som rör L. Inte helt bra men godkänt.

Nu vill jag faktiskt ha det såhär mer ofta. Kände jag fick utrymme för mig själv, hur skönt det var att kunna göra något utan att i första hand tänka på L och hans bästa. Tänk att en ynka kväll i veckan kan göra så stor skillnad ändå.

På måndag kommer han hit för att vara ledig med L hela tisdagen och hela onsdagen så jag kan jobba. Det känns bra så in i norden kan jag lova.