Om det lilla miraklet

En gammal kursare var förbi storstaden med sin familj idag. I den familjen ingår en alldeles ny människa, bara två månader gammal - född på min födelsedag till på köpet. Att hålla i en sådan liten när man själv tror att det är en sådan bebis man har och inse att den egna bebisen är en ganska så stor bebis nu och snart kommer han inte att bry sig om mig och inte vilja att jag bryr mig om honom (fast i smyg) och han kommer flytta hemifrån och kliva i livets många fällor och lära sig att ta sig upp och överleva på egen hand och kanske, kanske (hoppashoppashoppas), om jag har tur så kanske han vill krypa upp i min famn trots att han passerat krypa upp i famnen på mamma-datumet för länge sedan. Det här är tanken som helt ärligt gör mig lite skakis.

Det var en insikt som slog mig lite hårdare än väntat. Pratade med min mamma om det. Hon svarade helt lugnt, så klart, att det är ju också bra. Att han en dag kommer lämna mig och att jag inte är lika viktig för honom längre? Jag vet inte jag. Delar inte helt hennes åsikt i det här kan jag tala om. Men hon borde ju veta, hon har två som lämnat hennes trygga famn.

Sen läste jag Osloskånskans kommentar till ett inlägg hos Mamma Vilja som lite handlar om det här.
Mitt "lilla" mirakel är 22, bor 55 mil från sin mamma, och är fortfarande helt underbar!

Det här kommer låta som en stor klick smör med extra socker på toppen, men fatta alltså. Det är så jäkla stort att vara mamma. Att jag inte fattat det innan. Då hade jag aldrig lämnat min egen mamma. säkert