Vad jag redan saknar

När eftermiddagströttman slår till önskar jag att det var sådär lätt som förr, när han var en späd liten en. När vi kunde lägga oss till rätta på sängen så han fick äta och ögonlocken blev tyngre och tyngre på oss båda, efter bara en liten stund. Vi gav efter och somnade båda två. Två amningskomor, fast av olika karaktär. Gu så skönt det var ändå.

Ligga sådär finns inte på kartan längre, inte heller att gosa på det viset. Nu är det full fart och sen vill han somna själv, med Ninen. Mammans sällskap är inte önskvärt då.