Så dags

Efter en startstrecka på ca två veckor har vi det riktigt bra tillsammans. Jag kan faktiskt uppskatta vårt familjeliv även om det allt som oftast känns som på låtsas.
På måndag åker vi söderut igen. Kanske är det därför det känns bra nu, när jag vet att det snart är slut för den här gången.

Vill helst inte se det så. Vill se det som att jag tagit ett stort kliv framåt. Jag har tyglat mig själv, tillåtit, sagt ifrån, jämkat, skrattat och en jäkla massa annat för att få oss att fungera. Säkert har han gjort samma sak. Om inte lite mer till och med. Han håller ändå på att färdigställa en avhandling samtidigt. Man fattar pressen.

Är mig själv evigt tacksam för att jag gett mig, L och oss alla tre en chans.