En anledning till den tillfälliga torkan här på bloggen är att jag inte varit så mycket ensam på sista tiden. Det har varit så skönt att jag inte vet vad jag ska ta till för stora ord att sätta på den känslan.
Men. Givetvis finns det en negativ påföljd. En sådan är obligatorisk för en grubblerska som jag. All gemenskap och avlastning har gjort att jag släppt på den tappra fasaden jag burit på, sänkt garden och öppnat upp sinnet något för framtidens eventuella nya former. Och när jag gjort det har allt hunnit ikapp mig. Ser mitt senaste år utifrån, ser människan, hon den lilla, som kämpat och stretat i vilsenhet. Verkligen vilsen. Att ha flyttat till en stad där jag är relativt ensam, försökt jobba som egen företagare, att leva under existensminimum, att ha varit gravid, fött barn, leva med och älska barnet till bitar, kämpat med relationer, glädje lycka enorm oro....Det är sorgligt att jag ska se på allt det här på det viset. Men jag blir så skör. Vek och sårbar.
När jag ser andra göra samma sak tycker jag enbart de är totalt makalösa! Med de ögonen borde jag också se mig själv. Trots att jag helst vill byta plats med L i en månad och få vakna upp till att allt fallit på plats så måste jag tänka MÅL NU: Omge mig med folk att lita på, ett jobb, egna pengar att leva för, en bostad där jag vet vi kan stanna.
Ny blogg!
7 år sedan
Men vet du. Att se på sig själv på det sättet, det tycker jag är starkt. Det här låter skitfånigt men en dag när jag varit ledsen en period fångade jag min egen blick i spegeln och tänkte: men lilla du. Det var liksom kärlek till mig själv och det gjorde att jag vågade se mig själv som den där lilla människan och jag blev snällare mot mig själv.
SvaraRaderaDu är för övrigt helt fantastiskt.
Tack fina människa! Det bästa är nog att se den lilla och vara snäll mot sig själv ändå.
SvaraRaderaMen åh vad jag vet precis vilken känsla du menar! Har gått igenom precis samma nu under påsk när jag hängde mycket hos mina föräldrar och sen ett par dagar med pappan. När man slappnar av lite och släpper på den tappra fasaden, hur jobbigt det jobbiga blir då. Och känslan när man sen blir själv igen. Att det här går faktiskt inte, jag klarar det aldrig. Men så är man på banan igen och man kan ju faktiskt. Men när man väl blir så där ompysslad så smälter man och blir mindre än själva barnet..
SvaraRaderaDet är bra att det föds insikter där i gardnedsläppen, när man tillåter sig att känna litegrann.
Du är en kämpe och har åstadkommit en hel värld för dig själv och ditt barn, fantastisk ju!