What's up with the attitude

Det är klart att du kan göra det här ensam! Tusentals har gjort det före dig! Du är inte ensam!

Det var fantastiska barnmorskans peppande fraser till mig när jag brakade ihop framför henne den där hemska dagen i januari. Jag älskar henne för det hon sa till mig där och då, eftersom det fick mig att inse vad det var jag innerst inne ville och var kapabel till. Varken förr eller senare har jag mött barnmorskor som sagt något annat. Inget fördömande, inget ifrågasättande.

Under inskrivningen på barnmorskemottagningen i den nya staden skulle uppgifter om närmaste anhörig fyllas i. Eftersom jag tolkar min "närmaste anhörig" som min syster, som är den enda nära familjemedlem som bor i samma stad som mig nu, beslutade jag mig för att helt enkelt plita ner hennes kontaktuppgifter. Hon finns närmast på plats, hon skulle alltid ställa upp och hon skulle kunna svara för min önskan osv ifall (peppar peppar) något skulle hända. Men när jag lämnar över formuläret till BM tittar hon på mig undrande och säger: Men det finns en pappa?
Svaret blev nåt i stil med att jo, det finns en pappa, men han är alltså ca 80 mil bort och kommer liksom inte kunna ta sig hit på två röda sekunder om det skulle vara så att hans närvaro blev akut. Efter en kort tvekan och eftergivenhet från min sida ändrades informationen under "närmast anhörig" till faderns kontaktuppgifter. Här blev pappans närvaro helt plötsligt väldigt viktig i mitt fall. Och det är väl bra, tänkte jag när jag gick därifrån. Det är ju så det ska vara. Egentligen.

Så igår när jag för första gången bekantade mig med nya gravidkompisen över en indisk i den nya staden berättade jag för henne om hur barnmorskan vid ultraljudskontrollen påpekat hur jätte, jättebra det var att fadern flugit in för att vara med. Min nya bekantskap berättade istället att hon och hennes kille knappt förstår varför hans närvaro är så önskvärd, från barnmorskornas sida. All information går direkt till henne. Inte en blick fästs på pappan. Inte en fråga ställs. Han i sin tur är den som anmäler att nu är de här i luckan, håller hennes hand och ställer frågor.

Min undran är egentligen hur viktig pappans närvaro är när en barnmorska så totalt utesluter pappan från allt aktivt deltagande. Och ändå ställs det nästan krav på att fadern ska vara med. Jag förstår så klart att det är en önskan barnmorskorna uttrycker för den blivande moderns skull. Men som blivande far, hade jag känt ett utanförskap redan genom att inte ha möjligheten att känna o uppleva den närheten som mamman känner och upplever under tiden hon bär barnet. Och att inte bli inkluderad eller uppmuntrad vid besöken hos barnmorskan måste ju skapa en än större känsla av utanförskap.

Därför blir jag inte klok på den här attityden hos barnmorskorna.