Ur dagbok 2010.01.15

Igår träffade jag den andra kuratorn sedan jag kom till den lilla staden för jul. Vi fick bra kontakt och jag fick äntligen bekräftat att mina tankar är förnuftiga och att det mesta verkar ha silats genom min hjärna flera gånger. Man tvivlar lätt på att man tagit hänsyn till alla scenarier som kan uppstå, alla aspekter, allt bra och dåligt, alltalltallt. Extra lätt att tvivla blir det eftersom jag och NN har helt olika uppfattningar och inställning till det ensamma föräldrarskapet.

Är verkligen EN förälder tillräcklig för att förmå ge barnet vad den behöver under sin uppväxt? Kommer det inte alltid saknas något eller någon? Kommer barnet att tycka illa om mig för att jag valt att sätta det till livet under de här omständigheterna? Är det bara egoistiskt av mig? Att avbryta, är det egoistiskt?

Det finns en miljon frågor som ingen kan ge konkreta svar på. Jag måste ta beslutet själv och det suger. Förstår inte hur jag ska tänka för att ta det. Jag är livrädd för båda de alternativ som jag står inför.