Den stora våndan

Ok. Det är över huvudtaget inte så lägligt att skaffa en liten när man är 1. Nyutexaminerad och 2. Arbetslös eller 3. Håller på att starta eget och ovanpå det ensam, typ. Men eftersom jag är en envis jäkel och lever efter devisen att allting går, är jag övertygad om att även det här ska ordna sig, även om det kommer bli jäkligt knapert. Och speciellt när den ekonomiska situationen redan ÄR jäkligt knaper.

Man läser diverse böcker och letar all information man kan komma över om det blivande moderskapet för att förbereda sig vad man kan på det som komma skall. Men i böcker och annan information är det aldrig den ensamstående mamman, hon som lever under existensminimum som uttalar sig eller blir ombedd att uttala sig. Istället är det till exempel sådana som Hannah Widell, programledare på en av de stora kommersiella kanalerna, som köper dyraste vagnen av märket jag aldrig tidigare hört talas om, och som ändå kan mena att det är knapert att leva på 80 % av sin programledarlön.

Parents to be, enligt normen.

Svenskarna är ett priviligerat folk som har rätt till en föräldrarförsäkring som tillåter oss att vara hemma så pass länge med våra barn och få pengar för det. Man kan nästan inte med att klaga på det. Vad mer kan man begära, herregud! Men visst är systemet med SGI väldigt komplext. Rättvist på så vis att den grundar sig på tidigare inkomst och man slipper ändra sina tidigare levnadsvanor och kostnader märkbart, men orättvisan blir särskilt tydlig för ensamstående som kanske just är färdigutbildade, har en låg inkomst eller inte har ett arbete. För den gäller 180 skattepliktiga kronor om dagen.

Hur det är för oss nyblivna egenföretagare har jag fortfarande inte riktigt fått någon klarhet i. Sånt här med att söka information hos Försäkringskassan orkar man bara med lite i små lagoma doser i taget.

Någon sa: Jobba så mycket du bara kan innan bebis kommer. Men hur mycket och till vilket pris?