Kärlek

För första gången i mitt liv älskar jag min mage. Den som alltid varit lite för bullig, lite för valkig och egentligen alltid haft lite för mycket av det mesta. Det är det som händer inuti det bulliga hatobjektet som får mig att bara älska den. Tänk vad bra den är som håller sprallen med det säkraste och varmaste husrum man kan få.

I ärlighetens namn är den här inställningen till buken ganska färsk. Sedan mötet med sprallen vid ultraljudskontrollen finns det inget annat att säga om magens funktion än att den är som en bakmaskin fylld av ren kärlek. Och min kärlek till den perfekta lilla varelsen som sprallade runt där inne, vinkade och var så fasligt snuttig när läppar putade ut och tummen suttades, är totalt obegränsad.

Vi såg att sprallens hjärta hade 4 kammare som pumpade som de ska, det fanns en liten och en stor hjärna, två njurar, revben, fem fingrar på en hand (bl.a), en liten, liten lever, en magsäck...allt var där! Och allt var proportionerligt, man såg det. Och det fungerade.

Om två veckor ska jag få säga tjena hej igen eftersom livet inte var riktigt så gammalt som man trott från början. Men det gör mig absolut ingenting, jag kunde knappt se mig mätt på det som pågick där inne. Det kunde inte pappan heller.

Inte mycket som kunde få våra mungipor att hasa i backen den dagen. Och det finns det nog fortfarande inte : D

Idag 17 veckor 2 dagar.