Ibland känner man sig bara övergiven när vännen plötsligt får andra planer, när pappan till barnet vänder åter till staden som ligger sådär långt bort eller när man helt enkelt inte orkar motivera sig att ringa upp någon och föreslå en kaffe eller vilken annan slags aktivitet som helst.
Självömkan. Den värsta känsla jag vet. Den liksom klibbar sig fast på hjärnan och drar ner humöret, hela ens uppenbarelse följer med ner i mörkret. Vidrig känsla är det.
Tror inte det finns så mycket ensamhet att tala om för idag. Egentligen.
Så nu, för att rycka upp mig tänker jag på att jag bara gått upp ett endaste kilo sedan v.9?! Hur det nu är möjligt vet jag inte. Den här godis- och ät vad du vill, minus motion verkar vara en hit! Även om jag verkligen skiter i kilon upp i det här tillståndet så kan jag ju i alla fall inte oja mig över ett ynka kilo. Det skulle vara olagligt, så stick din väg självömkan!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar