Tacksam

Läser ensamma gravida kvinnors berättelser på olika forum på nätet. Förbannad, häpen, uppgiven, ledsen över hur förbannat illa en del tjejer bli behandlade av pappan till barnet. Känner tacksamhet över att "min" pappa ändå vill vara pappa till barnet. Trots att jag emellanåt gräver ner mig över att min första graviditet inte blev som jag en gång föreställt mig och att det är 80 mil emellan oss nu, så kan jag inte med att vara annat än tacksam för att han ändå vill. Han vill vara pappa och till och med gläder sig åt det. Barnet har en pappa som kommer finnas där.

Det finns givetvis alltid två versioner och alla sådana här situationer har olika bakgrund och förutsättningar, men jag kan ändå inte förstå hur papporna kan med och bete sig så svinigt och oansvarigt. Att hota, flickvännen sedan nästan 10 år tillbaka, med att "jag gör slut om du väljer att behålla barnet" är så himla, himla lågt.