Den saknade förebilden

Det är min bestämda åsikt att ämnen som är tabubelagda i det offentliga samtalet mår bra av att uppmärksammas. Psykiska sjukdomar, abort, missbruk, våld i hemmet, hedersrelaterat våld, kvinnor och sexualitet och att ta beslutet att klara av en graviditet ensam är bara några ämnen som förpassas till slutna sällskap som endast består av oss redan invigda, oss ”drabbade”. Gemensamt för de här situationerna är att de är enormt krävande och oftast innebär att man tvingas vända ut och in på sig själv och som i värsta fall leda till livskriser. Samtidigt präglas de av hysch, hysch och det är inget annat än sorgligt att det ser ut såhär 2010.

Jag går igenom min graviditet med pappan på ett avstånd som gör att jag nog kvalar in som ensam gravid. Vi gjorde slut och just när jag skulle flytta ut från det som var vårt hem fick jag veta att vi blivit gravida. På grund av att han har jobb i staden i norr och jag hade planer på en nystart som innebar flytt till stora staden och starta frilansverksamhet, ser situation ut som den gör. På grund av att den ser ut som den gör intresserar jag mig mycket för ensamma föräldrar och i synnerhet ensamma gravida.

Vi är många, men få av oss syns mer än i statistik över ensamstående föräldrars taskiga ekonomi. Men hur ofta ses den ensamma föräldern få komma till tals? Hur ofta är det man ser människan och verkligheten bakom den statistiken?

För att ta sig igenom en sådan här situation, som faktiskt kan vara otroligt krävande både fysiskt och psykiskt, behövs förebilder. Men ärligt talat lyser de med sin frånvaro och det vill jag inte lägga på de modiga och starka kvinnor som går igenom sin graviditet ensam. De som däremot lätt skulle kunna göra något åt det här är redaktionerna på alla mamma-, gravid- och föräldrarmagasin som finns på www och i tidningshyllorna. Men där är ensamma mammans historia skildrad genom kändismammans ögon, dvs. det finns goda förutsättningar, i alla fall ekonomiskt. Det som behövs är förebilder som går att relatera till. Att ha en framgångsrik sångerska som målbild skapar, om något, prestationsångest och mindervärdeskomplex.

Vi, som inte följer skaffa-barn-normen, (som inte är normen längre eftersom ensamstående inte direkt är news för oss i dagens samhälle) hänger på ett avlägset hörn i ett forum bortom baby- och familjelyckan på webbtidningar som föräldrarliv, min bebis, Vi föräldrar osv. Där lättar man sitt hjärta, där ältar och sörjer man och där får man stöd och pepp av medsystrar. Övrig medial uppmärksamhet kan man räkna till en artikel vart femte år (ok jag överdriver).

Jag har så mycket energi som jag vill lägga på en insats för oss som befinner oss i en sådan här situation. För en tid sedan kontaktade jag en välkänd mamma/gravid/barn/föräldrar-tidning om att få blogga hos dem, som ett steg i att synliggöra. (Dom ska dock ha cred för att det finns bloggar som synliggör den ensamma pappa, en HBT-familj, det inseminerade paret osv. ) Men eftersom jag aldrig hörde av dem igen och just de var det enda sammanhanget jag kände jag kunde stå för, så blir den här bloggen en bra början. Men jag vill göra så mycket mer! Synliggöra och få acceptans för att familjekonstellationer kan se olika ut.

Vid mitt första besök hos barnmorskan fick jag en broschyr om att skaffa barn och en om abort med mig hem. Den om abort var inte direkt riktad till The Happy Couple men det var definitivt den om att skaffa barn. Kunde inte ett steg i rätt riktning vara en kompletterande folder om hur det är att gå igenom en graviditet ensam? Det hade i alla fall hjälpt mig att slippa undan lite av sorgen jag kände över att jag var ensam.