Påsk

Det är påsk och i morgon far jag mot den lilla staden. Ska bli skönt med frisk luft och bekanta ansikten.

Misstaget

Jag visste att jag var ute på farligt vatten när jag bildsökte hemorrojder. Det är inte mycket jag oroar mig för som har med graviditeten att göra. Är inte särskilt orolig när det gäller förlossning, jag vet var smärtan kommer ifrån och det är ingen sjukdom, jag är inte så orolig för amning det är bara, för mig, att bita ihop och ja...jag känner mig väl mest förväntansfull och inte så rädd o orolig.
Förutom.
Hos barnmorskan i måndags fick jag order att börja käka järntabletter. Av järntabletter kan man bli förstoppad. Vid förstoppning kan man få hemorrojder.
Kan inte ens med tanken.

Rotfrukter = fibrer = nya bästa vänner

Hicka och sprall

Det började i morse när jag låg och drog mig i sängen. Små regelbundna stötar inifrån. Under eftermiddagen små knuffar och bök åt olika håll och jag blir alldeles varm. Det är du och jag nu sprallen. Vilken team.

Bild lånad från Nana Kofi Acquah

Tanken idag

Skulle vilja skriva ett inlägg om ensamhet och att känna sig lämnad, men jag vet inte om jag egentligen har motiv att känna mig varken eller.

Ibland känner man sig bara övergiven när vännen plötsligt får andra planer, när pappan till barnet vänder åter till staden som ligger sådär långt bort eller när man helt enkelt inte orkar motivera sig att ringa upp någon och föreslå en kaffe eller vilken annan slags aktivitet som helst.

Självömkan. Den värsta känsla jag vet. Den liksom klibbar sig fast på hjärnan och drar ner humöret, hela ens uppenbarelse följer med ner i mörkret. Vidrig känsla är det.

Tror inte det finns så mycket ensamhet att tala om för idag. Egentligen.

Så nu, för att rycka upp mig tänker jag på att jag bara gått upp ett endaste kilo sedan v.9?! Hur det nu är möjligt vet jag inte. Den här godis- och ät vad du vill, minus motion verkar vara en hit! Även om jag verkligen skiter i kilon upp i det här tillståndet så kan jag ju i alla fall inte oja mig över ett ynka kilo. Det skulle vara olagligt, så stick din väg självömkan!!

Om att vara trångbodd

Funderar över olika sov- och utrymmeslösningar för mig och sprall. Jag tycker nog att den lilla individen ska ha en egen sovplats. Förmodligen kommer den egna sovplatsen förpassas så tätt intill moderns bröst som det bara går. På moderns begäran antar jag. Men om vi låtsas eller i alla fall låtsas att jag skulle jobba mot målet att det ska finnas en sovplats till mig och en till den lille, då skulle den här vara alldeles ypperlig!
Den ser väldigt trendig ut och det kanske den är. Vad vet jag, I'm new in this business. Jag ser till det praktiska, som att den tar lite utrymme och framförallt inte golvutrymme. Sen verkar den ju helfestlig att sova i eftersom den fjädrar upp och ner samt gungar fram och tillbaks.

Att ge vika

Sa hejhej till den livliga sprallen och lyssnade på snabbt pickande hjärtljud. I lyckoruset. Stod emot, höll emot, jobbade i motström. Sen.
Frosseri i Ta tre betala för två-bodysar och två små mössor till sensommarbebisen.

Nu när jag gläntat på dörren är jag lite orolig. Bebisprylar galore.

129 spänn for the lot!

Schyssta killen

Hört på H&M-mama
Han: När alla blir gravida får dom så jävla dålig smak, asså.
Hon: pfss.

Ät mera!

Du känner dig hungrigare än normalt, det kan bero på att fostret samlar på sig fett.

Sweet, sweet lord! Idag har jag matat magen med våfflor och smoothie. Bland annat.

Att inse

Hej då jeansen. Hoppas vi ses igen.

Förskonad

Under min graviditet har jag varit någorlunda förskonad från fördomar och dräpande kommentarer på grund av mitt val.
Två kommentarer har dock fått mig att vackla:

1, Hos kuratorn. Andra besöket och hon vet ganska noga vart jag står i mitt val och att jag gjort ett försök att avbryta men inte fixade det. Då kommer den här: Du kan ju adoptera bort det.

2, Samtal med socialarbetare (och kvinna) i Stora staden för att få veta hur hög maxhyra de godtar för att man ska få hjälp. Berättade till en början inget om min situation, men när hon ville få det till att jag försökte mygla så fick hon veta att jag var gravid, flyttat till nya staden för att skapa mig en egen tillvaro och att pappan bor i staden långa mil bort. Du får ju tänka på barnets bästa och flytta till pappan då.

Tacksam

Läser ensamma gravida kvinnors berättelser på olika forum på nätet. Förbannad, häpen, uppgiven, ledsen över hur förbannat illa en del tjejer bli behandlade av pappan till barnet. Känner tacksamhet över att "min" pappa ändå vill vara pappa till barnet. Trots att jag emellanåt gräver ner mig över att min första graviditet inte blev som jag en gång föreställt mig och att det är 80 mil emellan oss nu, så kan jag inte med att vara annat än tacksam för att han ändå vill. Han vill vara pappa och till och med gläder sig åt det. Barnet har en pappa som kommer finnas där.

Det finns givetvis alltid två versioner och alla sådana här situationer har olika bakgrund och förutsättningar, men jag kan ändå inte förstå hur papporna kan med och bete sig så svinigt och oansvarigt. Att hota, flickvännen sedan nästan 10 år tillbaka, med att "jag gör slut om du väljer att behålla barnet" är så himla, himla lågt.

Den obekväma

Det är väldigt märkligt. Fascinerande men märkligt, det här med att se B-kupan förvandlas till en never ending growing story. Kollade på nya kupor idag, men gick lika förbryllad från lågpriskedjan som från exklusiva dambutiken. Stora, slappa lappstycken eller gullisnuttspetsar med tunna axelband? Jag gick in för uppgiften i tron om att en gravid-BH skulle vara robust med bredare axelband, kupa med stöd och brett parti där bak i knäppningen, vad det partiet nu kan tänkas heta. Låter inte som det grannaste tyget i Småland va?

Tränger ihop behagen i den lilla ett tag till. Fyra bröst, bättre än två?!

Otålig väntan

Idag är det 5 dagar kvar till andra ultraljudet och jag är så otålig att jag spricker. Är i och för sig väldigt otålig i väntan på den 22:a augusti, men det är väl inte mycket man kan göra åt saken. Dear lord jag tycker det går långsamt. Som att titta på när knoppar slår ut, i realtid.

Olustigt jämställt

Av de 480 dagar vi föräldrar har rätt att dela på efter barnets födsel tar män i snitt ut 22 procent av alla dagar. Det blir ungefär 4 månader av de cirka 20 som finns att dela på. (Källa: klartjagskavarahemma.se)

I kampanjen Klart jag ska vara hemma vill ett gäng män inspirera fäder att ta chansen att utnyttja föräldrarledigheten. Det är fint. Jag gillar tanken och idén eftersom det främjar jämställdhet. Finns det en mamma och en pappa tillgänglig så är det inte mer än rätt att det tas till vara.

Det är mycket kring en graviditet som inte går att påverka i jämställdhetens namn, till exempel det faktum att det är kvinnan som måste bära barnet, som får dras med fysiska och psykiska påfrestningar osv. Men sådant är ju svårt att rå på. Därför tycker jag att en kampanj av det här slaget enbart är positiv och helt naturlig. Men så ser man bilderna. Bilder på män med uppstoppade magar i syfte att visa sina sympatier. Jag vet inte. Det blev pajas och platt.

Fler bilder på de sympatiska männen finns bland annat här: sympatisk man 1, sympatisk man 2

Men det är ju, som alltid, tanken som räknas.

Love at first try

Det är förvisso ingen modeblogg vi har att göra med här, men jag vill skrika ut min förälskelse till den här skon. Tog en sväng runt i stan tillsammans med syster och satte foten i den. Det skulle jag inte gjort. Det började som en lek och slutade med blodigt allvar, djup, hjärtslitande förälskelse. Gjuten på foten. Benen blev sådär välsvarvade, så som jag tidigare bara drömt. Är det försvarbart att köpa ett par som dessa när man vet att fötterna inom snar framtid kommer vara som pumpor och benen som betongklossar? Om man mot förmodan har turen med sig så sker det aldrig och då kommer jag ångra mig för resten av livet. Fasen. Får kanske nalla 450 kr på starta egetbidraget ändå. Iiiiii.

Snofsi croco in my heart.

Den saknade förebilden

Det är min bestämda åsikt att ämnen som är tabubelagda i det offentliga samtalet mår bra av att uppmärksammas. Psykiska sjukdomar, abort, missbruk, våld i hemmet, hedersrelaterat våld, kvinnor och sexualitet och att ta beslutet att klara av en graviditet ensam är bara några ämnen som förpassas till slutna sällskap som endast består av oss redan invigda, oss ”drabbade”. Gemensamt för de här situationerna är att de är enormt krävande och oftast innebär att man tvingas vända ut och in på sig själv och som i värsta fall leda till livskriser. Samtidigt präglas de av hysch, hysch och det är inget annat än sorgligt att det ser ut såhär 2010.

Jag går igenom min graviditet med pappan på ett avstånd som gör att jag nog kvalar in som ensam gravid. Vi gjorde slut och just när jag skulle flytta ut från det som var vårt hem fick jag veta att vi blivit gravida. På grund av att han har jobb i staden i norr och jag hade planer på en nystart som innebar flytt till stora staden och starta frilansverksamhet, ser situation ut som den gör. På grund av att den ser ut som den gör intresserar jag mig mycket för ensamma föräldrar och i synnerhet ensamma gravida.

Vi är många, men få av oss syns mer än i statistik över ensamstående föräldrars taskiga ekonomi. Men hur ofta ses den ensamma föräldern få komma till tals? Hur ofta är det man ser människan och verkligheten bakom den statistiken?

För att ta sig igenom en sådan här situation, som faktiskt kan vara otroligt krävande både fysiskt och psykiskt, behövs förebilder. Men ärligt talat lyser de med sin frånvaro och det vill jag inte lägga på de modiga och starka kvinnor som går igenom sin graviditet ensam. De som däremot lätt skulle kunna göra något åt det här är redaktionerna på alla mamma-, gravid- och föräldrarmagasin som finns på www och i tidningshyllorna. Men där är ensamma mammans historia skildrad genom kändismammans ögon, dvs. det finns goda förutsättningar, i alla fall ekonomiskt. Det som behövs är förebilder som går att relatera till. Att ha en framgångsrik sångerska som målbild skapar, om något, prestationsångest och mindervärdeskomplex.

Vi, som inte följer skaffa-barn-normen, (som inte är normen längre eftersom ensamstående inte direkt är news för oss i dagens samhälle) hänger på ett avlägset hörn i ett forum bortom baby- och familjelyckan på webbtidningar som föräldrarliv, min bebis, Vi föräldrar osv. Där lättar man sitt hjärta, där ältar och sörjer man och där får man stöd och pepp av medsystrar. Övrig medial uppmärksamhet kan man räkna till en artikel vart femte år (ok jag överdriver).

Jag har så mycket energi som jag vill lägga på en insats för oss som befinner oss i en sådan här situation. För en tid sedan kontaktade jag en välkänd mamma/gravid/barn/föräldrar-tidning om att få blogga hos dem, som ett steg i att synliggöra. (Dom ska dock ha cred för att det finns bloggar som synliggör den ensamma pappa, en HBT-familj, det inseminerade paret osv. ) Men eftersom jag aldrig hörde av dem igen och just de var det enda sammanhanget jag kände jag kunde stå för, så blir den här bloggen en bra början. Men jag vill göra så mycket mer! Synliggöra och få acceptans för att familjekonstellationer kan se olika ut.

Vid mitt första besök hos barnmorskan fick jag en broschyr om att skaffa barn och en om abort med mig hem. Den om abort var inte direkt riktad till The Happy Couple men det var definitivt den om att skaffa barn. Kunde inte ett steg i rätt riktning vara en kompletterande folder om hur det är att gå igenom en graviditet ensam? Det hade i alla fall hjälpt mig att slippa undan lite av sorgen jag kände över att jag var ensam.

Ur dagbok 2010.01.15

Igår träffade jag den andra kuratorn sedan jag kom till den lilla staden för jul. Vi fick bra kontakt och jag fick äntligen bekräftat att mina tankar är förnuftiga och att det mesta verkar ha silats genom min hjärna flera gånger. Man tvivlar lätt på att man tagit hänsyn till alla scenarier som kan uppstå, alla aspekter, allt bra och dåligt, alltalltallt. Extra lätt att tvivla blir det eftersom jag och NN har helt olika uppfattningar och inställning till det ensamma föräldrarskapet.

Är verkligen EN förälder tillräcklig för att förmå ge barnet vad den behöver under sin uppväxt? Kommer det inte alltid saknas något eller någon? Kommer barnet att tycka illa om mig för att jag valt att sätta det till livet under de här omständigheterna? Är det bara egoistiskt av mig? Att avbryta, är det egoistiskt?

Det finns en miljon frågor som ingen kan ge konkreta svar på. Jag måste ta beslutet själv och det suger. Förstår inte hur jag ska tänka för att ta det. Jag är livrädd för båda de alternativ som jag står inför.

Anlag

Med en växande människa i magen händer det ju att man funderar över hur den kommer se ut. Det händer, det gör det.
Den här ongabytingen kommer med största sannolikhet få en liten mun. Det finns vissa anlag för det. Om det blir en tösabit kommer läppstift aldrig bli en stor utgift eftersom det inte går åt lika mycket till det lilla plutet. Praktiskt!

Anlag för den lilla munnen finns hos både mor och far.

Pics

Vill helst använda bilder men tekniken har satt stopp, fram till idag. Jag kan vara en jäkla hacker om jag vill.

Sprallen 16 veckor gammel

Mage 17 veckor stor

Komplimangen

På nasalaste amerikanska fick jag härom dagen komplimangen ovan (med betoning på verrrrry). Han liksom cirklade runt mig och när han tagit mod till sig och väl sa det blev jag så stressad att jag stoppade in en pingpongstor vindruva i munnen och liksom läspade ur mig thankth, vände mig om och hastade därifrån.

När andra festar på en lördag...

...så finns jag i badkaret med mina lakritsskallar, min bok o makalöst bubbliga Lush-bomb (som jag helst vill stoppa i munnen för den luktar så gott).

Om drömmar

Värme, ömhet, kärlek. Oändlig kärlek.
Under tidiga morgonen, mellan sömn och vaket, höll jag min fina sprall i famnen.
Matade med flaska och fina pappan klappade på den fjuniga lilla bebisskallen.

Det är skönt att vakna upp efter en dröm som varit så sockersliskigt söt, till skillnad från de då man vaknar upp och tror att man har ett hav i livmodern och fiskar som simmar ut ur slidan.

Angående inlägget nedan

Jag vill inte gnälla och klaga över min situation. Visst är den lite kämpig emellanåt, men med inlägget nedan ville jag mest påpeka det faktum att den ensamma mamman eller pappan sällan eller aldrig finns representerad bland gravidinformation eller föräldrarhandöcker. Det saknas definitivt.

Jag har en sådan bok. För alla som går igenom en graviditet ensam. Den bakas i min hjärna.

Den stora våndan

Ok. Det är över huvudtaget inte så lägligt att skaffa en liten när man är 1. Nyutexaminerad och 2. Arbetslös eller 3. Håller på att starta eget och ovanpå det ensam, typ. Men eftersom jag är en envis jäkel och lever efter devisen att allting går, är jag övertygad om att även det här ska ordna sig, även om det kommer bli jäkligt knapert. Och speciellt när den ekonomiska situationen redan ÄR jäkligt knaper.

Man läser diverse böcker och letar all information man kan komma över om det blivande moderskapet för att förbereda sig vad man kan på det som komma skall. Men i böcker och annan information är det aldrig den ensamstående mamman, hon som lever under existensminimum som uttalar sig eller blir ombedd att uttala sig. Istället är det till exempel sådana som Hannah Widell, programledare på en av de stora kommersiella kanalerna, som köper dyraste vagnen av märket jag aldrig tidigare hört talas om, och som ändå kan mena att det är knapert att leva på 80 % av sin programledarlön.

Parents to be, enligt normen.

Svenskarna är ett priviligerat folk som har rätt till en föräldrarförsäkring som tillåter oss att vara hemma så pass länge med våra barn och få pengar för det. Man kan nästan inte med att klaga på det. Vad mer kan man begära, herregud! Men visst är systemet med SGI väldigt komplext. Rättvist på så vis att den grundar sig på tidigare inkomst och man slipper ändra sina tidigare levnadsvanor och kostnader märkbart, men orättvisan blir särskilt tydlig för ensamstående som kanske just är färdigutbildade, har en låg inkomst eller inte har ett arbete. För den gäller 180 skattepliktiga kronor om dagen.

Hur det är för oss nyblivna egenföretagare har jag fortfarande inte riktigt fått någon klarhet i. Sånt här med att söka information hos Försäkringskassan orkar man bara med lite i små lagoma doser i taget.

Någon sa: Jobba så mycket du bara kan innan bebis kommer. Men hur mycket och till vilket pris?

What's up with the attitude

Det är klart att du kan göra det här ensam! Tusentals har gjort det före dig! Du är inte ensam!

Det var fantastiska barnmorskans peppande fraser till mig när jag brakade ihop framför henne den där hemska dagen i januari. Jag älskar henne för det hon sa till mig där och då, eftersom det fick mig att inse vad det var jag innerst inne ville och var kapabel till. Varken förr eller senare har jag mött barnmorskor som sagt något annat. Inget fördömande, inget ifrågasättande.

Under inskrivningen på barnmorskemottagningen i den nya staden skulle uppgifter om närmaste anhörig fyllas i. Eftersom jag tolkar min "närmaste anhörig" som min syster, som är den enda nära familjemedlem som bor i samma stad som mig nu, beslutade jag mig för att helt enkelt plita ner hennes kontaktuppgifter. Hon finns närmast på plats, hon skulle alltid ställa upp och hon skulle kunna svara för min önskan osv ifall (peppar peppar) något skulle hända. Men när jag lämnar över formuläret till BM tittar hon på mig undrande och säger: Men det finns en pappa?
Svaret blev nåt i stil med att jo, det finns en pappa, men han är alltså ca 80 mil bort och kommer liksom inte kunna ta sig hit på två röda sekunder om det skulle vara så att hans närvaro blev akut. Efter en kort tvekan och eftergivenhet från min sida ändrades informationen under "närmast anhörig" till faderns kontaktuppgifter. Här blev pappans närvaro helt plötsligt väldigt viktig i mitt fall. Och det är väl bra, tänkte jag när jag gick därifrån. Det är ju så det ska vara. Egentligen.

Så igår när jag för första gången bekantade mig med nya gravidkompisen över en indisk i den nya staden berättade jag för henne om hur barnmorskan vid ultraljudskontrollen påpekat hur jätte, jättebra det var att fadern flugit in för att vara med. Min nya bekantskap berättade istället att hon och hennes kille knappt förstår varför hans närvaro är så önskvärd, från barnmorskornas sida. All information går direkt till henne. Inte en blick fästs på pappan. Inte en fråga ställs. Han i sin tur är den som anmäler att nu är de här i luckan, håller hennes hand och ställer frågor.

Min undran är egentligen hur viktig pappans närvaro är när en barnmorska så totalt utesluter pappan från allt aktivt deltagande. Och ändå ställs det nästan krav på att fadern ska vara med. Jag förstår så klart att det är en önskan barnmorskorna uttrycker för den blivande moderns skull. Men som blivande far, hade jag känt ett utanförskap redan genom att inte ha möjligheten att känna o uppleva den närheten som mamman känner och upplever under tiden hon bär barnet. Och att inte bli inkluderad eller uppmuntrad vid besöken hos barnmorskan måste ju skapa en än större känsla av utanförskap.

Därför blir jag inte klok på den här attityden hos barnmorskorna.

Kärlek

För första gången i mitt liv älskar jag min mage. Den som alltid varit lite för bullig, lite för valkig och egentligen alltid haft lite för mycket av det mesta. Det är det som händer inuti det bulliga hatobjektet som får mig att bara älska den. Tänk vad bra den är som håller sprallen med det säkraste och varmaste husrum man kan få.

I ärlighetens namn är den här inställningen till buken ganska färsk. Sedan mötet med sprallen vid ultraljudskontrollen finns det inget annat att säga om magens funktion än att den är som en bakmaskin fylld av ren kärlek. Och min kärlek till den perfekta lilla varelsen som sprallade runt där inne, vinkade och var så fasligt snuttig när läppar putade ut och tummen suttades, är totalt obegränsad.

Vi såg att sprallens hjärta hade 4 kammare som pumpade som de ska, det fanns en liten och en stor hjärna, två njurar, revben, fem fingrar på en hand (bl.a), en liten, liten lever, en magsäck...allt var där! Och allt var proportionerligt, man såg det. Och det fungerade.

Om två veckor ska jag få säga tjena hej igen eftersom livet inte var riktigt så gammalt som man trott från början. Men det gör mig absolut ingenting, jag kunde knappt se mig mätt på det som pågick där inne. Det kunde inte pappan heller.

Inte mycket som kunde få våra mungipor att hasa i backen den dagen. Och det finns det nog fortfarande inte : D

Idag 17 veckor 2 dagar.

Frid och fröjd

Alla förnuft är tagna till fånga. Ultraljudet kommer bli fint. Med en mor och en far som ser sin sprall för första gången.

Jag är glad.

Om att flatulera

"Genomsnittsmänniskan pruttar 15 gånger om dagen och allt upp till 40 gånger om dagen är normalt." (Källa: Babycenter.com)

Tycker 15-40 pruttar om dagen låter mycket för att vara normalt och genomsnittligt. Kanske man inte märker av allt pys.

Undrar hur mitt gasutsläpp skulle klassas, jag med mitt i princip fria luftflöde? Avspärrat högriskområde.....?

Pepp!

Hittade den här i en statusrad på Facebook. Brukar inte gilla såna där copy paste-grejer, men jag tyckte den passade in på mitt liv.

Livet är för kort för att slarvas bort. Älska de människor som behandlar dig väl. Glöm, välj bort de som inte gör det. Tro på att det finns en orsak till allt som sker. Om du får en chans till, så grip tag i den med båda händerna. Om det ändrar ditt liv, så låt det ske! Ingen har sagt att livet ska vara lätt!

Jag vill tala om att jag är offantligt glad att jag ska bli mamma och längtar ihjäl mig efter sprallen där inne. Det kommer bli ett fint liv.

Mamma vs pappa

Ringde tidsbokningen för att försöka ändra tiden för ultraljud så att pappan 80 mil bort kan vara med. Han vill det. Det vill han. Men.

Det var lite märkligt. Barnmorskan som svarade fattade direkt att det var pga att pappan inte kunde närvara som jag ville boka om. Och det är ju bra att man kan boka om och anpassa tiden så alla inblandade parter kan närvara. Men det är ju också frustrerande. Kvinnan tar sig tiden, anpassar sig och gör allt hon kan, vilken tid på dygnet som helst och bryta upp från vilket sammanhang som helst, för att gå på ultraljudstiden hon fått, medan pappan kan välja och tar sig den friheten att prioritera sitt jobb framför livets första hejsanhejsan på lillen där inne.

Nu tror jag inte att min fader till barnet är den första som vill ändra tiden på grund av just jobb. Det finns väl en anledning till att barnmorskan på tidsbokningen så omedelbart kunde säga vad som låg bakom mitt tidsbyte.

Det finns något väldigt frustrerande med att vara kvinna och gravid: Att männen, fäderna hela tiden har sina valmöjligheter. Oändliga! Medan kvinnan vill ombesörja, foga sig och gärna prioritera allt det som händer i hennes kropp. Det finns ett band till det som växer och sker i kroppen som ingen man verkar kunna relatera till.

Jag läser just nu På Smällen: Från A till Bebis av Ann Söderlund och Hanna Rosander. Där berättar Hanna Rosander att hon aldrig skulle klarat sig genom sin graviditet utan sin karl ständigt vid sin sida. När man läser sådant gör det lite ont. När man har sina svaga stunder då gör det ont.

Men å andra sidan kan man kosta på sig att känna sig jävligt stark.

Räknar får

Det råder oenighet kring närvara eller icke närvara vid veckans besök hos barnmorska och livets första ultraljud. Det gör mig sömnlös, dvs. lite rädd och lite ensam.

Ur dagbok 2010.01.13

Hon hällde upp vatten i en ynklig platsmugg och serverade mig det 200mg tillintetsägande piller som skulle sätta stopp för fostret att fortsätta växa och utvecklas. Men när jag la pillret på tungan, tog första klunken och slöt ögonen förvandlades det till en 200 kilos stoppkloss. En ångestkloss.
Det gick inte. Jag var inte redo. Det var inte mitt beslut. (...) I tårar. Svettfuktig hand i barnmorskans.

Kvinnodagen

Dagen till ära tycker jag att man kan kosta på sig att sprida lite power medsystrar emellan.

Även om Janis Joplin bar på en trasig och sargad själ och kanske inte var den största av kvinnliga förebilder, så är hon en av de största för mig. Hennes musik är styrka och jävlar anammar.
Glad kvinnodag! Klicka på bilden o lyssna!

Att samordna

Det här med att bli gravid oplanerat har, även när man tagit sig igenom den mest ambivalenta perioden, sina svårigheter. Jag och pappan till sprall lever inte ihop. Vi gjorde slut innan jag fick veta att jag var i det välsignade tillståndet, vilket såklart försvårade en hel del. Nu försöker vi så gott vi kan att lösa det här på varsit håll, som så småningom och förhoppningsvis blir på samma håll om du förstår vad jag menar. Att avståndet som idag är ca 80 mil ska krympa avsevärt.

På fredag är det ultraljud. Det första spännande, ofantligt läskiga och nervpirrande mötet med sprallen. Pappan vill så klart vara med. Jag vill såklart att han ska vara med, mest för hans egen skull. Men 80 mil är 80 mil och ett jobb är ett jobb. Det här kan vara ett problem som fått orimliga proportioner på grund av sprittande gravidhormoner, men jag tycker inte ens att det ska vara ett problem att ta sig till ultraljudet. Kan det inte bara vara självklart?

Hormontrassel?

Oh, the sweetness of ups and downs.

Att passa på

Innan kaggen blir alltför stor och otymplig har jag bestämt mig för att passa på att njuta av att kunna göra allt som jag gillar att göra. En sådan sak är att ligga på mage och sova. Eller såhär; det bästa jag vet är att rulla över från ryggläge till mage just när jag vaknat. Så såg det ut den här söndagmorgonen, men. MEN. Det sa ifrån. Någonting inifrån sa åt mig att det var ohyggligt olämpligt att ligga på mage och päsa. Typiskt. Redan?

Tiden

17 veckor 3 dagar.

Längtan

Är nog inte ensam om att längta efter våren. Här är två ganska taskiga bilder, men innehållet, åh innehållet! Det är vår. Våren 2009. Den var fin den.

Det här med att vara gravid, del 1

Av alla hormoner som är i farten just nu är det här det minst omtyckta. En personlig icke-favorit.
Glömsk, slö i hjärnan nära på ointilligent, ökar trötthet och oro och gör att du går upp i vikt, gör magen svullen, full av gaser och förstoppad.

Med alla de här sköningarna till gravidsällskap så känns det ändå bra skönt att det finns något att skylla det på - Progreseronet! Tydligen hämmar det blodtillförseln och din förbrukning av syre och glykos. Därför slöar hjärnan till och funka långsammare, liksom tarmsystemet och allt annat som stannar av.

Det här med att känna sig ointillegent är verkligen ett problem. Ord försvinner, tappas, fattas hela tiden. Otroligt frustrerande eftersom jag behöver mina ord i mitt jobb om dagarna. Tur jag har en kollega som känner mig så väl att jag aldrig behöver avsluta en mening. Hon förstår ändå. kan liksom läsa vart jag är på väg.

Antar att det är till för att man ska ta det lite lugnt...Kanske inte kunna tänka, prata och reflektera kring en massa andra världsliga ting. Eftersom bristen på ord och snabbtänkthet är så total tvingas man in i den här gravidbubblan, där det enda man kan och förmår formulera sig någorlunda vettigt om är just gravidlivet: Magen, bebis, snärtar i magen, expansionen, svullnad, gaser, ömma bröstvårtor och the never ending story.

Det är lite tröttsamt, det är det.

Men tydligen finns det en god funktion med det här hormonet ändå. Det förhindrar sammandragningar. När förlossningen närmar sig sjunker halten progresteron och då är det fritt fram för livmodern att dra ihop sig och göra klart för delivery

Något som det luriga progresteronet inte lyckats med är att minska suget på sex, som det sägs påverka negativt. Där har något gått mycket fel. Har nog sällan kännt mig så viril som nu och eftersom min situation ser ut som den gör, dvs utan en stadig relation till barnets fader, blir det ibland lite jobbigt. Bara att härda ut.

Omstart

Ok, sedan jag la upp den här bloggen har jag funderat fram och tillbaka om jag verkligen vill och ska fortsätta med den. Nu har jag tänkt klart och ja, det ska jag. Jag fortsätter.

Tycker det blev ett knöligt första inlägg. Det är svårt att återge en sån snurrig upplevelse så att den faktiskt får en rimlig innebörd för den som läser. Den lämnas till den bok jag en gång kommer skriva istället. Från och med nu finns ingen kronologi i inläggen.

Med våren i faggorna och det första sprallet som gjort sig påmint i magen kan inget gå fel.

Följ me vettja!